Det surras i aulan där ett stort antal tonåriga simmare från Simklubben Neptun har samlats för höststarten av klubbens värdegrundsarbete.
Susie Moonan, som de fyra senaste åren jobbat som sportchef i Södertörns simsällskap, är en av de inbjudna föreläsarna.
När hennes framträdande på scenen är över, och hon sätter sig ner för en intervju med DN, är det tydligt att hon andas ut.
– Jag får fortfarande lite dåligt samvete när jag berättar om det här. Det är som om jag får kalla kårar och börjar fundera över vad pappa, som gick bort i sitt missbruk, skulle ha sagt om att jag pratar öppet om det som vi var med om, säger 38-åringen.
– Men en annan del av mig säger att för att andra ska känna att det är okej att berätta även om jobbiga saker gör jag rätt som öppnar upp.
– Nu är det ju några år sedan jag valde att hålla den här linjen, och någonstans inom mig har jag ändå nått dit att jag faktiskt tror att pappa hade varit stolt över det jag gör. För det är tystnaden som är det farligaste.
För Susie Moonan var simningen – med den på många sätt monotona och förutsägbara träningen – länge hennes trygga punkt. En välbehövlig kontrast till osäkerheten hemma där pappans missbruk och psykiska ohälsa ledde till konflikter och våld mot mamman. Något som länge var en familjehemlighet som Susie Moonan ville skydda till varje pris.
Hon berättar om en händelse när det hade kastats glas i hemmet och Susie – i ett försök att avstyra situationen så att det inte skulle förvärras ytterligare – hade trampat i glasbitarna som spridit sig på golvet. Någon dag senare var hon i väg utomlands på en tävling. Då hade hon rejält ont i foten och insåg att hon behövde uppsöka läkaren som var med på tävlingen för att få hjälp att få ut glasbitarna. Hennes förklaring till varför de hamnat där var ”att hon måste ha trampat i något men inte visste när eller var”.
Men så var det dags för en ny terminsstart, och därmed ett nytt målsättningssamtal med tränaren.
Då rasade muren, och Susie Moonans välbevarade hemlighet kom ut.
Samtalet mellan den då 20-åriga ryggsimmaren Susie Moonan och hennes dåvarande tränare Carl Jenner, som sedan många år tillbaka är landslagscoach och tränare på NEC, nationella elitcentrat, började som ett av deras vanliga samtal.
Till det plötsligt tog en vändning.
– Jag trodde så länge att jag kunde fixa det här själv. Om jag lyckades bevara den här bubblan och hålla den helt tät skulle det till slut lösa sig, berättar Susie Moonan.
– Men bubblan hade börjat spricka och saker hade börjat sippra ut. Polisen hade varit förbi hos oss, och i lokaltidningen hade det stått om någon misshandel. När vi hade det där samtalet var det som om min energi hade tagit slut. Jag var så ömtålig att jag inte längre kunde hålla det inom mig.
Susie Moonan tystar en kort stund innan hon fortsätter:
– Hade vi haft det här samtalet en vecka senare kanske jag aldrig hade sagt något. Då hade jag haft tid att bygga upp skölden igen, men där och då hade jag ingen kraft kvar. Korthuset hade till slut rasat.
När tränaren Carl Jenner fick höra om Susie Moonans tillvaro i hemmet sa han att det här var så allvarligt att han var tvungen att göra en orosanmälan till socialen. För även om Susie Moonan då var en ung vuxen fanns hennes tio år yngre syster också i hemmet.
– Första känslan när han sa det var så klart jättejobbig. Nu hade jag berättat för honom, men jag ville ju inte att någon mer skulle få veta. Samtidigt inom mig visste jag att vi inte klarade av att fixa det här själva. Vi behövde hjälp.
Tiden efter orosanmälan var inledningsvis som väntat turbulent med utredningar, men efter ett tag infann sig ett lugn.
Pappan lämnade så småningom hemmet och flyttade utomlands. Susie, hennes lillasyster och mamma kunde börja bygga upp en ny tillvaro utan våld och missbruk.
Susie och hennes lillasyster har fortsatt nära kontakt trots åldersskillnaden, och de turbulenta åren.
En kort tid efter att tystnaden har brutits valde Susie Moonan att avsluta elitsatsningen för att istället satsa på studierna.
Så gick åren.
Av en tillfällighet träffade hon för fyra år sedan Erica Hellberg som driver podden ”Inte min match” som bjuder in anhöriga till missbrukare som gäster.
I den berättade Moonan för första gången i ett större sammanhang sin historia.
– Jag vet inte vad det var som gjorde att jag var redo då, kanske var det att min pappa hade gått bort ett år tidigare.
Det blev också början på ett samarbete med mellan henne och Erica Hellberg där de utbildar föreningar om ämnet att ha maskrosbarn i sin verksamhet och hur deras handlingsplaner för hanteringen av detta kan se ut. De gör det genom föreläsningar och en podcast under samlingsnamnet ”Inte min match”. I podcasten medverkar elitidrottare, artister eller skådespelare som är anhöriga till missbrukare, samt andra sakkunniga inom ämnet.
– Jag och Erica kompletterar varandra väldigt bra, säger Susie Moonan.
Med tiden hittade hon också nya sätt att utmana sig själv som idrottare.
Numera tävlar hon i Öppet vatten, i år satte hon nytt rekord när hon vann 10 kilometer i Vansbrosimningen, och hon tävlar regelbundet i Swimrun som går ut på att springa och simma ett antal sträckor, klädd i våtdräkt både i vattnet och på land.
– Jag älskar att tävla, och då är det lätt att direkt efter ett lopp genast börja planera för nästa som då helst ska vara en större utmaning. Därför har jag jobbat jättemycket med det här med att vara i nuet, och att inte hela tiden springa mot något nytt, säger trebarnsmamman.
– Jag gillar visserligen fortfarande att göra knäppa lopp, men jag övar på att vara här och nu och uppskatta de små grejerna, fortsätter hon med ett leende.
Sedan det där målsättningssamtalet har Susie Moonan och hennes förre tränare Carl Jenners vägar regelbundet korsats även efter att hon slutade träna.
– När man äntligen hittar kraften att berätta för någon betyder det så mycket att den personen verkligen lyssnar och inte dömer, men också tar det på allvar. Allt det gjorde Carl, och för det kommer jag alltid att vara honom tacksam, säger Susie Moonan.
Efter att ha utbildat sig till socionom, och jobbat som kurator, återvände Moonan för drygt fyra år sedan till Södertörns simsällskap – klubben som både hon och superstjärnan Sarah Sjöström tillhört hela sitt liv – i rollen som sportchef.
Något som gav henne en möjlighet att påverka sporten inifrån.
– Under de här åren har vi jobbat mycket med den relationsskapande delen mellan simmare och tränare för att på så sätt skapa en trygghet och en öppenhet. Vi jobbar också kontinuerligt med fortbildning av våra tränare och ledare för att se till att vi håller oss ajour med ämnen som påverkar våra simmare. Våra ledare ska ha en verktygslåda med kunskap som gör att de vet hur de ska agera oavsett vad deras simmare behöver hjälp med.
Hon säger att stora förändringar har skett i idrottsvärlden de senaste åren när det gäller de här frågorna.
– Både förbund, RF och SOK har numera ett mycket bättre grepp kring psykisk ohälsa, missbruk och liknande frågor. Under min tid som aktiv var det som om man inte riktigt utforskade de delarna, säger Susie Moonan.
– I dag ser man däremot inte längre bara de fysiska aspekterna som en nyckel för att lyckas som idrottare utan väger in även andra delar.
Men även om positiva saker sker är hon noga med att påpeka att det här arbetet aldrig får ha ett slutdatum. Det finns fortfarande saker som måste förändras och förbättras.
När DN träffar Susie Moonans är hon inne på upploppet som sportchef. För några veckor sedan meddelade hon klubben att hon tänkte sluta.
– Det är dags för oss att accelerera och jag tror att det är bra för vår tävlingsverksamhet att en ny person med ännu mer simspecifika kunskaper kliver in och kan vara ännu mer operativ, berättar hon.
Kontakten med simningen, och Södertörns simsällskap släpper hon dock inte.
Inte heller upphör arbetet med att inifrån påverka att idrottsvärlden blir ännu bättre för att hon lämnar sportchefsjobbet. Hennes nästa arbetsplats är nämligen RF-SISU.
