Ett ständigt trafikbrus hörs från E18 medan BK Forwards a-lag instrueras i en uppspelsövning. Under tvåmålsspelet bryter solen fram genom molntäcket, och spridda rop och skratt ljuder över konstgräsplanen på Trängens IP.
Det ser på många sätt ut som en helt vanlig fotbollsträning, men för laget är det tydligt att allt inte är som det ska. En spelare saknas.
Fem dagar har gått sedan lagets 20-årige målvakt Hugo Mosshagen sköts till döds, bara ett par hundra meter från träningsplanen.
– Det är helt fasansfullt. Jag tänker så oerhört mycket på hans familj. Hans föräldrar och syster och bror, säger lagets tränare Rickard Nilsson.
– Det går inte att veta hur man ska hantera något sånt här.
Laget samlades i söndags, dagen efter skjutningen, för att vara tillsammans, stötta varandra och minnas Hugo. De var också tillbaka i omklädningsrummet på måndagskvällen och erbjöd dem som ville och orkade att träna.
– Jag vet inte om det var rätt. Alla reagerar ju så olika. Vi har unga grabbar i truppen. En del säger inte så mycket, men det kan vara de som mår sämst, säger Rickard Nilsson.
– Vi gick ut och rörde på oss, fick lite frisk luft. Det var ingen normal träning. Några bröt ihop och fick gå av litegrann. Men jag kände att det kanske var lite, lite bättre när vi kom in. Några kunde till och med le lite, även om det fortsatt är så tungt.
2026 skulle bli året då Hugo Mosshagen tog nästa steg på vägen mot proffslivet, berättar hans pappa Joakim Gunnarsson.
– Det skulle bli hans år. Han satsade stenhårt och skulle få chansen som förstamålvakt. Det är synd att han inte fick fortsätta den resan.
Idrottsplatsen Trängen, där BK Forward håller till, var 20-åringens andra hem.
– Han älskade att hänga i omklädningsrummet och prata med grabbarna.
Sedan skjutningen i lördagskväll tar pappan en sekund i taget, berättar han. Overklighetskänslan, sorgen och ilskan avlöser varandra. Men också stoltheten efter att ha tagit del av de fina orden om sonen som strömmat in från vänner och bekanta.
– Han var en glad skit med glimten i ögat som såg alla. Han var hjälpsam och ville väl. Det är fint att höra det från så många.
Skjutningen på Väster i Örebro var en av fyra dödsskjutningar i Sverige på fem dagar.
Polisen har ännu inte gripit någon misstänkt. Utredarna har inte hittat någon koppling till kriminella personer, vilket gör att en av polisens teorier är att Hugo Mosshagen inte var den tilltänkta måltavlan.
På onsdagen var Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och lade ner en blomma på platsen där Hugo Mosshagen sköts till döds. På torsdagen var justitieministern Gunnar Strömmer (M) i Örebro för att träffa polisen och uppdatera sig om läget, och ministern besökte även den kyrka som Hugo Mosshagen tillhörde.
– Jag har haft den stora förmånen att träffa hela samhället som omgärdade brottsoffret. Hans fotbollskamrater och församlingskompisar och höra hur de har tagit hand om varandra. Mitt i allt mörker där man förstås tänker på brottsoffret och hans familj och den stora sorg de går igenom så känns det ändå fint och hoppfullt, säger Strömmer.
BK Forward skulle ha spelat sin premiärmatch i division 2 i helgen. Men mötet med Örebrokonkurrenten Karlslunds IF har skjutits fram till 17 juni. Att spela match redan nu var otänkbart.
– Det var för tidigt. Jag vet inte ens om vi hade kunnat få ihop ett lag. Och att sätta vår andramålvakt i den situationen. Det är ju så tajta, målvakterna, säger tränaren Rickard Nilsson.
Träningarna har under veckan mer och mer börjat likna vanliga fotbollsträningar.
– Jag tror att alla känner någon slags lättnad i det. Det är lite mot det normala, fast det är långt ifrån normalt. Vi har blivit erbjudna stöd, men det är också viktigt att spelarna inte känner skuld om de inte söker stöd. Det finns så många olika parametrar i det här. Hur blir det om en månad? Hur mår alla då?
Som många andra beskriver tränaren Hugo Mosshagen som en riktig lagkamrat.
– Han var så omtänksam. Alltid glad. Det var inte alltid han fick spela, men han var alltid stöttande och positiv, säger Rickard Nilsson.
Han minns att Hugo ofta brukade komma lite sent till eftermiddagsträningarna, direkt från det jobb han hade på en däckfirma.
– Han kom ofta springande och sa ”förlåt att jag är sen, jag jobbade”. Men det visste vi ju, det var lugnt. Det är så overkligt att det var just han som råkade ut för detta.
– Tänk om vi alla i samhället kunde vara lite mer lagspelare som Hugo var. Då skulle allt vara mycket bättre.
Läs mer:
Fotbollsprofilerna om dödsskjutningen i Örebro: ”En jättefin kille”
