Transkvinnan Elina växte upp i mindre stad: ”Dolde det”

Transkvinnan Elina Eriksson, 32, växte upp i Karlstad. Redan som ett litet barn kände hon sig som en flicka och hon trivdes bättre i kvinnliga sammanhang.

– Jag såg en vän ha en jättelång klänning på sig och jag kände att så här vill jag också se ut. Men det får jag inte för att jag förväntades vara en pojke och pojkar ska vara på ett visst sätt.

Fick du inte ha klänning på dig?

– Jag pratade aldrig om det för att man förväntades vara som alla andra. Jag stängde ner de tankarna.

Elina kände inte att det var möjligt för henne att komma ut. I en mindre stad förväntas alla följa samhällsnormerna, säger hon.

– Ingen ska sticka ut, det var inte bra om man var annorlunda. Pappa ville att jag skulle ha samma intressen som honom och vara stor och stark. Jag visste innerst inne att jag inte kommer bli som pappa vill och sa bara okej.

I många år dolde Elina hur hon egentligen känner sig och försökte i stället vara så manlig som möjligt. Hon sparade ut skägget och var sportig.

– Karlstad är en hockeystad så jag sparade väldigt mycket skägg för att skoja om att det var slutspelsskägg. Det var ett sätt att fly från verkligheten. Jag mådde inte så bra egentligen, i huvudet kände jag mig alltid som en tjej, säger hon och tillägger:

– Det var påfrestande att dölja någonting som man vet innerst inne att man är. Men om jag skulle leva ut det där skulle jag få hat.

Vid 20-årsåldern flyttade Elina till Stockholm. Hon började hamna i hbtq-kretsar, skaffade sig nya vänner och fick stöd av dem.

– Jag trivdes bättre i en storstad, alla var inte staplade i samma form här.

Några år senare bestämde hon sig för att komma ut genom att skriva ett inlägg om det på sociala medier.

– Jag orkade inte gömma det mer. Jag skrev ”Det är så här jag alltid har känt, ta mig som jag är eller försvinn ur mitt liv.” Jag tänkte att nu kommer det här som en chock för personer. Jag var mest orolig för hur min familj skulle ta det.

Till en början blev hon ifrågasatt av sina föräldrar. Att Elina är en kvinna kom som en chock för dem. De undrade om hennes känslor inte beror på annat, att hon egentligen inte är en transperson.

– Jag sa till mamma att jag har känt så hela livet. Jag sa att hon och pappa inte har gjort något fel men det är så här jag känner. Jag orkar inte hålla det hemligt längre.

Hennes föräldrar försökte övertyga henne om att inte göra en utredning. Att det kanske räcker med att måla naglarna, byta namn och ha en klänning på sig.

– De ville att det skulle stanna där. Men jag sa att det inte räcker för mig. Jag vet vad jag behöver för att vara lycklig på riktigt.

Hur kändes det att de inte accepterade dig direkt?

– Det var jobbigt i början men jag tänkte att de är äldre och inte har så mycket kunskap om det. Det som är nytt är svårt och jobbigt.

Elina behöver inte längre dölja vem hon är. Men hon möter fortfarande fördomar i vardagen.

– Jag har inte gjort en röstkorrigering. När jag börjar prata kan vissa människor börja undra om jag verkligen är en kvinna. Ibland blir jag ledsen och ibland förklarar jag.

Vad önskar du att alla visste om transpersoner?

– Alla transpersoner är olika, vi har inte samma form. Alla har sin egen väg till sitt mål. Var nyfiken och ställ frågor men var beredd på ett nej också, man kanske inte vill svara på alla frågor.