Redaktör Jonas Thente låter ovanligt stressad när han undrar om jag snälla kan skriva om Jonathan Brotts nya diktsamling: alla andra kritiker är jäviga! Sådant händer med jämna mellanrum, men sällan när det gäller debutanter. Brott, född 1996, har dock varit en tongivande figur i huvudstadens kulturliv i flera år. Han driver tidskriften L’Amour – La mort, arbetar med Stockholms litteraturmässa och har antagligen hållit i fler diktuppläsningar än majoriteten av alla poeter i det här landet.
Men ”100 dikter” är alltså formellt sett Brotts bokdebut. Den är skriven i en stil som vore otänkbar utan Elis Monteverde Burrau, vars verk i sin tur vore otänkbart utan 10-talets amerikanska alt-lit. Släktskapet syns på vardagsförankringen och det direkta tilltalet, möjliggjort av Twitter (vila i frid) och annan internetkultur, liksom på den absurda humor som fungerar som dikternas styrande princip.
”ta på dig sorgdräkten så gör vi city”, kan en dikt heta, eller: ”visa mig en lycklig man och jag ska visa honom en häst som dött i en avgrund”. Varje språkligt element fungerar som en reaktion på det förra. Så framhävs själva materialets förunderliga böjlighet: ”sorgdräkt” och ”göra city”, vilka otroliga begrepp!
En del avfärdar det här poetiska uttrycket som ”ironiskt”, som Dante Löfmarck i GP förra året (3/5 2024). Jag kan på sätt och vis förstå irritationen. De många internskämten i Brotts dikter får en lätt att känna sig oerhört gammal, alternativt indragen som bonde i någon sorts stockholmskt statusschack som man inte har bett om att få spela.
Tricket, tror jag, är att inte ta det personligt. Och ”ironisk” – vad betyder det ens? Att dikterna brister i vördnad för traditionen? Jag ser tvärtom tydliga beröringspunkter med det tidiga 1900-talets avantgarden, som ju även de bestod av ganska jobbiga killar som var bra på att organisera fester. Det affektdrivna och spontanistiska hos Brott påminner inte så lite om exempelvis Blaise Cendrars resedikter. Hans förtjusning i byråkrat- och reklamspråk å sin sida för snarare tankarna till svenska poeter som UKON och Lina Ekdahl.
Precis som de sistnämnda skriver Brott en poesi som är ytterst medveten om sitt beroende av den symboliska ordningen. Klokt nog inser den att detta beroende kan ge upphov till en väldig glädje. Språket har givits en – och det är underbart. Eller, som Brott uttrycker det: ”hur kan det vara så gulligt/det här med världshistoria/det här att någon har namngett alla veckodagar/jag skriker in i ett vattenfall!!!”
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
