Konsert
Ms. Lauryn Hill & The Fugees
Scen: Tele 2 Arena, Stockholm
Med Lauryn Hill vet man aldrig vad man kan förvänta sig. Historierna om inställda och försenade spelningar är så många att nätcasinon skulle kunna göra sig en förmögenhet på vadslagning i frågan. Så när dj:n som är satt att värma upp publiken säger något i stil med ”Ms. Lauryn Hill är definitivt här och kommer snart” så anar jag oråd.
Jag ser mig omkring, och lokalen är fullsatt med människor i min ålder, plus minus tio år. Platserna på läktaren där jag sitter, ganska långt bak, kostar omkring 1 600 kronor. Jag föreställer mig logistiken kring att ta sig hit för en normal äldre millennial som jag – barnvakt, transport, kö in, kö ut. Allt detta är en kostnad i herrens år 2024, en kostnad i tid, pengar och framför allt dyrbara känslor. För många av oss har Lauryn Hills epokgörande album ”The miseducation of Lauryn Hill” varit en trygghetsfilt i 26 år, och av antalet unga ansikten i lokalen verkar den ha förts vidare till nya generationer.
Ryktena som föregick turnén har inte heller varit särskilt förtroendeingivande. Av de tre originalmedlemmarna som utgjorde hiphopgruppen Fugees – Pras, Wyclef och Lauryn – finns bara två på plats, då Pras hoppade av redan i somras under turnéns USA-del. En rörig historia som har slutat i stämningar och en pinsam disslåt från Pras.
Till slut, drygt en timme och lite till efter utsatt tid, eskorteras Lauryn Hill in på scenen under ett parasoll, och bakom henne på skärmen projiceras en mosaik av bilder och videoklipp som ska föra tankarna till svart kultur och kamp genom åren. Hon förklarar snabbt att hon är lite förkyld och börjar skriksjunga, rappa, dansa och gestikulera hotfullt mot bandet. Det är nu alla vi som har väntat förlåter henne.
Lauryn Hill är en typ av artist som kommer en gång per civilisation. Hon står där tillsammans med Sex Pistols och Tracy Chapman – en artist som förändrar en hel genre med ett enda verk. Ett verk som aldrig åldras eller blir dåligt, inte ens när hon själv ändrar det i ”Everything is everything”, eller när den ikoniska basgången i ”Ex factor” totalt försvinner i Tele2 arenas fruktansvärda ljud.
Vi befinner oss i en enhörnings närvaro, en urkraft som bara finns och aldrig kan fångas eller tämjas. Det är nu som jag inser att kostnaden för att ta sig hit är en investering. Trots all ovisshet och besvär känns trygghetsfilten Lauryn Hill lika mjuk och säker som för 26 år sedan. Vi får bara tacka henne och uppskatta henne precis som hon är.
