28 480 kronor i månaden. Så mycket måste en person utanför ett EU-land som flyttar till Sverige i dagsläget tjäna för att få ett arbetstillstånd. Summan motsvarar 80 procent av dagens svenska medianlön, enligt ett beslut om ökat inkomstkrav som klubbades av regeringen den 1 november 2023. Försörjningskravet väntas också höjas i juni, i takt med att medianlönen räknas upp.
Enligt Migrationsverket har antalet utfärdade arbetstillstånd minskat sedan höjningen – från 36 000 2023 till 27 000 året efter. Under samma period ökade i stället antalet avslagsbeslut – inom yrken som vårdare, skötare och personliga assistenter från 29 till 38 procent.
En sektor som tydligt har sett effekterna av det höjda försörjningskravet är landets äldreomsorg, inte minst i Norrbotten, där det inom flera kommuner redan tidigare rått stor brist på personal.
Marie Mattsson arbetar som rekryterare och personalplanerare i äldreomsorgen i samhället Harads, som ligger mellan Boden och Jokkmokk. I samhället bor 501 personer, och många av invånarna bor på de två äldreboendena på orten, på LSS-boenden eller är kunder i hemtjänsten.
Sedan försörjningskravet höjdes har många medarbetare inom omsorgen utvisats, enligt Marie Mattsson.
– Det här har påverkat vår verksamhet enormt mycket. 2023 hade jag 25 medarbetare som jobbade här från olika länder utanför EU. 15 av dem var här på arbetsuppehållstillstånd, men då Migrationsverket och Migrationsdomstolen valde att kalla oss för en oseriös arbetsgivare som kringgick lagstiftningen har nio av dem sedan utvisats en efter en, säger hon.
Något som ytterligare förvärrar det redan hårt pressade personalläget i Harads är avskaffandet av det så kallade spårbytet den 1 april i år.
Riksdagsbeslutet, som klubbades bara två veckor före införandet, innebär att personer som har fått avslag på sin asylansökan, men under asylprocessen fått ett arbetstillstånd via ett spårbyte, måste lämna Sverige för att ansöka om en förlängning av befintliga arbetstillstånd i sina hemländer.
Enligt Marie Mattsson blir konsekvenserna förödande för kompetensförsörjningen inom Harads äldreomsorg.
– Det blir nästa stora problem efter det höjda lönekravet. Vi har hela tiden jobbat med tanken på att vi kanske skulle få ett undantag från avskaffandet av spårbytet, för att på så vis kunna behålla fler medarbetare. Men det har inte kommit något undantag, och nu är det totalt stopp vad gäller rekryteringen, säger hon.
Det slopade spårbytet gör också att läget inför planeringen av sommarsemestrarna ser mörkare ut än någonsin tidigare, menar Marie Mattsson.
– Vi ansvarar ju för både hemtjänst, LSS-boenden och äldreboenden, och vad gäller vissa av de här ställena vågar jag inte ens gå in och titta på semesterplaneringen. Och visserligen gruvar man sig alltid inför sommarplaneringen, men i år känns det mycket värre. Det är så illa att jag känner att det inte är någon idé att jag lägger något krut på att bekymra mig, säger hon och tillägger:
– Så jag vet faktiskt inte vad vi ska göra. Det är förfärligt.
En som drabbas av avskaffandet av spårbytet är undersköterskan Snezana, som tillsammans med sin make kom till Sverige från Serbien 2013. Tre år senare kom familjen, som även består av tre barn, till Harads.
Här arbetar Snezana på äldreboendet Älvstrand, medan hennes man i stället arbetar som vårdbiträde på ortens andra äldreboende, Edelstrand.
Efter att ha tilldelats många helgpass klarade Snezana av att komma upp i den summa som krävdes efter höjningen av lönekravet 2023. Men när spårbytet i april avskaffades förändrades familjens situation radikalt.
– Våra arbetstillstånd går ut i oktober nästa år. Så trots att vi än så länge klarar lönekravet har vi ingen chans att få stanna, säger hon och fortsätter:
– Det känns hemskt när vår arbetsgivare har kämpat så för att vi ska kunna jobba fler helger för att få upp våra löner. Och att det nu när det har löst sig med lönen kommer ett sådant besked.
Beskedet om det slopade spårbytet gjorde också att Snezana och hennes make avbröt det sista moment som återstod av de SFI-studier paret under en tidigare period påbörjat.
– Att jobba heltid och samtidigt studera vid SFI tar mycket tid, men har man ett mål är det okej. Nu fick jag i stället ringa vår lärare och säga att vi avbryter studierna eftersom vi inte har någon chans att få stanna i Sverige, säger hon och tillägger:
– Och hon blev väldigt ledsen.
Snezana vittnar om hur de senaste årens utvisningar av många av hennes kollegor på äldreboendet har påverkat de boende, där flera lider av demens.
– Personer som har drabbats av demens behöver människor de känner igen. Då är det inte bra att personalen hela tiden byts ut. Jag tycker synd om de gamla, säger hon och tillägger:
– Och för mig betyder ett jobb mer än bara pengar. Jag vill göra något som känns meningsfullt, och det är det här jag vill jobba med.
Marie Mattsson beskriver å sin sida en känsla av uppgivenhet. Under de senaste åren har hon lagt många timmar av sin arbetstid på att bygga om scheman för att se till att personalen ska kunna uppfylla lönekravet, på att fylla i blanketter till Migrationsverket och på att försöka hjälpa förtvivlade medarbetare som har fått ett utvisningsbesked.
Efter beskedet om avskaffandet av spårbytet känns situationen tröstlös, menar Marie Mattsson.
– Det känns som att regeringen bara har bestämt sig för att till varje pris skicka ut de här människorna. Personer som har integrerats, arbetar och är en del av samhället, säger hon och fortsätter:
– En allt större del av befolkningen blir ju äldre och behöver vård – men vem ska ta hand om dem? Det är en rubrik man vill se: ”Vem ska ta hand om de som byggde upp den välfärd som snart har raserats?”, säger hon.
