”Tusen trådar” väjer inte för de mörka stråken

Baksidestexten på Neneh Cherrys ”Tusen trådar” består bara av ett fåtal ord: ”Musiker. Låtskrivare. Producent. Aktivist. Mamma. Dotter. Människa. Ikon”.

Hennes karriär är en av den svenska musikhistoriens mest mångfasetterade och framgångsrika. Men när hennes liv ska bli litteratur börjar hon inte i någon mytomspunnen inspelningsstudio. Inte heller på någon prestigefylld scen eller vid överlämningen av något av de många priserna som hon vunnit.

I stället väljer en av Sveriges största popstjärnor att förlägga inledningen av sin bok till köket. Kvällen innan har hon lagt pintobönor i blöt. Nu sköljer hon dem tills vattnet blir klart, precis som mamma Moki lärt henne. Så väcker maten inte bara hungern, utan också minnena till liv.

Först får läsaren följa med genom en barndomsskildring som lär ge alla curlingföräldrar kalla kårar. ”Utifrån sett framstår kanske vissa delar av min uppväxt som kaotiska”, skriver hon. ”Men det där kaoset byggde på en kompromisslös inställning till livet och lärandet, där kreativiteten och familjen alltid gick hand i hand.”

Med en konstnärsmamma och två musikerpappor djupt involverade i 1960- och 70-talens frisinnade kulturmiljö både i Europa och USA fick Neneh Cherry tidigt bekanta sig med vuxenvärlden. På gott och ont. Runt familjen rörde sig dåtidens världsstjärnor. Folk som John Coltrane, Miles Davis, Allen Ginsberg och Velvet Underground. Samtidigt kretsade vardagen ständigt kring styvfadern Don Cherrys missbruk. Den välkända, kollektivliknande gemenskapen som familjen kom att bygga i skånska Tågarp skildras i boken delvis som ett resultat av att han behövde hållas borta från heroinet.

Först halvvägs in i de drygt 300 sidorna hamnar Nenehs egen utveckling i centrum. Då har man längtat efter att på riktigt få kliva in i hennes värld, utan ursprungsfamiljen.

Texten lyfter när den når de kreativt sprudlande åren på 1980-talet i London, där medverkan i olika band leder fram till solokarriären. Att på så nära håll få uppleva tiden då Neneh Cherry var namnet på allas läppar stillar nyfikenheten.

Till skillnad från många andra musiker som provat att skriva bok visar hon sig dessutom ha förmågan att gå långt in i skapandet. Visst finns här de obligatoriska listorna över stjärnor som hon träffat, samarbetat, festat med. Men bäst är hon när hon sätter ord på hur hon gör musik. Att hon ”hugger tag i tonerna” som finns i en del av henne där ”språket inte existerar, men där jag kommer åt vad det nu är jag inte kan sätta ord på”.

Här finns förstås också sådant som är svårt att läsa om. Skildringen av våldtäkten i Battersea. Rasismen och mellanförskapet hon upplevt som mixad. Föräldrars och vänners för tidiga död. Depressionen, med missbruk av alkohol som följd.

”Tusen trådar” väjer inte för de mörka stråken. Det mod som karaktäriserat Neneh Cherry som artist genom decennierna präglar alltså hennes uttryck också som författare. Resultatet blir en ovanligt rik, djupt känd musikmemoar. En bok som i allra högsta grad gör en enastående karriär rättvisa.

Läs andra texter av Sara Martinsson och fler av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

Neneh Cheery: ”Jag var sexton år när jag blev våldtagen och valde att överleva”