Sakprosa

Slavoj Zizek
”För sent att vakna. Vad kan vi göra när det inte finns någon framtid?”
Övers. Henrik Gundenäs
Fri Tanke, 256 sidor

Undertiteln till den slovenske filosofen Slavoj Zizeks nya bok är ”Vad kan vi göra när det inte finns någon framtid?” Med den menar han så här: Låtsas att vi är människor i det slags framtid vi föreställer oss i dag. Ekologiskt sammanbrott, kärnvapenkrig – no future. Var efterklok: vad skulle vi ha gjort medan vi ännu kunde göra något åt denna samtid? Gör det nu!

I ”För sent att vakna” fortsätter Zizek att vara Zizek. Det innebär att han inte är pedagogisk, systematisk eller lättförståelig. Och det innebär att han är beläst, smart och självständigt tänkande.

Hans bok handlar delvis (som vanligt) om psykoanalys, men till största delen om Rysslands krig mot Ukraina. Det kriget handlar å sin sida för Zizek om mer än ett erövringsförsök, det är ”ett brutalt försök att förändra hela den geopolitiska spelplanen”. Putin har enligt honom imperieambitioner och hans egentliga mål är att ”rasera den europeiska enigheten”.

Visst, skriver Zizek, det liberala Europa hycklar och har alltid hycklat. Dess höga principer tillämpas mycket selektivt; en måttstock gäller för väst och en annan för övriga världen. Men hyckla kan man bara göra om man över huvud taget har vackra principer, vilket också gör det möjligt att kritisera de hycklandes politik. ”Vad Ryssland har att erbjuda är en värld utan hyckleri – därför att man i den världen inte skulle tillämpa några globala etiska måttstockar”, skriver han.

Zizek tar alltså tydlig ställning för Ukraina, men till skillnad från många andra gör han det inte efter att först ha målat upp en god respektive ond sida. Han skriver att det inte finns några ursäkter för en del av de beslut som Ukraina har fattat de senaste åren, ”såsom rehabilitering av vissa nazikollaboratörer”, och han skriver om den ryska litteraturens storhet. Att ta ställning efter att ha sökt en grå sanning är modigare än att göra det efter att ha skapat en svartvit saga.

I vårt nuvarande läge, den globala kapitalismens läge, har vi hamnat mellan vad Zizek kallar två politiska skithögar – ”den nya fundamentalistiska högern och den wokeliberala etablissemangsvänstern”. Högern må vara hårdfört konservativ i sina värderingar och vänstern empatiskt tolerant, men ingen av dem utgör motsatsen till den globala kapitalistiska ordningen, utan intar bara två olika positioner inom den.

Vilken skulle en annan ordning vara? Zizek ställer med jämna mellanrum Lenins gamla fråga ”Vad bör göras?”, men man får leta efter svar. Hans metod är att ställa två dåliga alternativ mot varandra och sedan säga att enda vägen ut är att förändra spelplanen, ”att försöka uppfatta situationen på ett nytt sätt”.

Han ser kriser som en möjlighet för det. Våra liv är hotade, och om vi inte förändrar spelplanen kommer det att förbli ett konstant tillstånd. På grund av det klimathot som Zizek ser som den största krisen önskar han en samhällelig omställning, men enbart innovationer och ny teknik är inte tillräckligt. Det krävs vad han kallar ”krigskommunism”. Både ekonomin och politiken ställs om ”så att de fungerar vid krigssituationer eller stora katastrofer”. Marknadens lagar kan då inte få styra, men inte heller demokratins. Hårda ransoneringar, planering av produktionen, ett annat sätt att leva.

Jag inser det nödvändiga i en ekonomisk omställning som går bortom tillväxtsamhället, och jag inser också att det måste ha ett pris. Men inte priset att vi offrar den politiska demokratin! Jag skulle önska att vi i stället utvidgar demokratin till en även ekonomisk sådan, så att vi skulle få rösta om vilken produktion vi finner nödvändig.

Men det garanterar ju ingen förändring. Det skulle ändå kunna visa sig att människor inte vill ha någon radikalt förändrad ekonomi, och vem skulle i så fall ändå genomdriva en sådan, en stark ledare? Jag förstår det som att Zizek faktiskt tycks mena det. I alla fall tycks han mena det ibland, vilket ju onekligen är hårresande.

Givet de uteblivna svaren på vad som bör göras kanske man skulle kunna hävda att han karaktäriserar även sin egen bok när han beskriver sig själv som ”tvångsneurotiker”, en sådan som ”talar och gestikulerar hela tiden men inte för att uträtta något, utan av rädsla för att andra ska märka att det han sysslar med är värdelöst”.

Fast det är faktiskt inte värdelöst det Zizek sysslar med, även om det inte går att skriva ett politiskt program efter hans bok. Kanske har jag låga krav på politiska böcker, men jag tycker det är befriande att läsa en författare som inte skriver floskler om ”alla goda krafter” som måste stå emot ”Trumps ondska” och så vidare. Hellre uteblivna svar på riktigt ställda frågor än till intet förpliktigande upprepningar.

Läs andra texter av Nina Björk och fler av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

Slavoj Zizek: ”Trump är djävulen – men vi har skapat honom”

Share.
Exit mobile version