Tysk kultlirare banar väg för nygammal spelartyp

Niclas Füllkrug var länge en pålitlig målskytt i tysk fotboll. 14 mål i högstaligan en säsong, 14 mål i andraligan en annan. Visst hände det att han inte nådde tvåsiffrigt, men på det stora hela tänkte nog de flesta att han skulle kunna se tillbaka på en klart habil karriär.

De senaste två åren har något hänt. Den gänglige anfallaren från Hannover har debuterat i den tyska landslagströjan, och därefter gjort 13 mål på 19 landskamper där de allra flesta varit inhopp.

I början av juni spelade Füllkrug och hans Borussia Dortmund final i Champions League mot Real Madrid (0–2). Att den spanska storklubben tagit sig dit berodde på att en annan storväxt herre vände semifinalen mot Bayern München på egen hand, med två sena mål som inhoppare.

Joselu har ännu inte öppnat målkontot för Spanien i EM, men är säkerligen en joker som förbundskapten Luis de la Fuente uppskattar att ha i truppen inför slutspelsfasen.

En som däremot hunnit göra avtryck i EM är reslige Wout Weghorst. Hade han inte skickat in det sena segermålet i premiären mot Polen hade ett blekt Nederländerna fått åka hem redan efter gruppspelet.

Även i andra landslag i EM finns storväxta nior. Samtidigt handlar det inte alltid om enbart den fysiska förmågan. Det finns till exempel längre anfallare än Füllkrug, med sina 189 centimeter.

Snarare handlar det om inställningen och rollen – ibland kallad target player, taget man eller det mer distinkta ”bollplank” – som tycks ha kommit tillbaka för att stanna.

Under den andra halvan av 1990-talet spelade den svenske anfallaren Kennet Andersson i italienska Serie A. På den tiden var det förmodligen världens bästa liga.

Han hade då hunnit göra de fem målen som var så starkt bidragande till Sveriges VM-brons 1994 och inledde först sin italienska sejour i Bari innan det blev en längre period i Bologna.

– I Bologna var jag en väldigt tydlig rollspelare. Det var nästan så att jag fick ett slag på fingrarna om jag kom ner i planen eller tog en löpning ut på kanten, säger Kennet Andersson.

– Jag skulle trycka upp laget, kunna vara ett bollplank och ta mycket stryk, men så klart även vara med i avslutsfasen.

Füllkrug, Weghorst och Joselu är spelare som närmast tycks njuta av duellspel med elaka mittbackar och att fylla en roll som många förmodligen skulle betrakta som otacksam. Med stor sannolikhet är det vad som gjort att de också är så pass framgångsrika och viktiga för sina respektive lag och landslag.

Men hur kul är det egentligen att vara ett bollplank?

– Det är klart, hade folk inte förstått sig på fotboll och om jag inte hade blivit uppskattad i den rollen – då är det inte så kul. Man får jäkligt mycket stryk, säger Kennet Andersson.

– Jag kände mig uppskattad, så för mig var det inga problem. Jag kände att det var en viktig roll jag hade i laget. Men det är klart att det kanske inte är just den rollen man drömmer om som 17- eller 18-åring.

Kennet Andersson pratar om mognad, och kanske är det ingen slump att många target players skolats om eller tagit sig till hög nivå något senare i karriären.

– Efter några år förstår man, och ställer man sig frågan: ”Var sticker jag ut någonstans?”

Han skrattar till.

– I Serie A på 90-talet, när det var världens bästa liga, då stack jag inte ut när det gäller teknik eller kvickhet, om man säger så.

Trender kommer och går i fotbollen. Ibland ska det vara rakt spel och längre bollar, medan bollinnehav varit i fokus under stora delar av 2000-talet. Samtidigt har tränare som Ralf Rangnick och Jürgen Klopp praktiserat en intensiv fotboll med hög press och snabbt spel: Gegenpressing.

I Sverige finns ett annat trendexempel i Malmö FF, där tränaren Henrik Rydström praktiserar en typ av ”relationism”.

Frågan är varför en gänglig anfallare nu tycks vara något som många tränare och förbundskaptener gärna använder sig av.

– Det känns som en vidareutveckling av fotbollen på något sätt, konstigt nog, säger Kennet Andersson.

– Det går inte att bara ha ett vapen längre. Lagen är för trygga i att sätta hög press, och om inte det fungerar är de också trygga i att försvara sig lågt. Så man behöver alla möjliga former nuförtiden. Då kan även en stor anfallare passa in.

Många av lagen som fokuserat på ett stort bollinnehav har kritiserats för att matcherna blir ensidiga och tempofattiga, och de har ibland haft problem med att bryta sig in i straffområdet. ”Det går inte att passa in bollen i mål”, är en klyscha som blivit bevingad på vissa, kanske mer primitiva håll.

En annan potentiell förklaring, enligt Kennet Andersson, är att det numera är tillåtet att göra fem byten, i stället för tre.

– Det gör att man kan förändra en match på ett ganska enkelt sätt. Förr hade man tre byten, och då kanske man tryckte upp en mittback på slutet. Nu kan man byta in en anfallare i stället.

I Tyskland pågår nu en diskussion om vem som egentligen ska starta längst fram i anfallslinjen. Den mångsidige Kai Havertz, eller publikfavoriten Füllkrug?

Samtidigt finns det också andra spelare som kanske inte fått samma kultstatus som anfallsbjässen, men som charmat hemmanationen med bollbehandling av högsta klass. Bayer Leverkusens succéman Florian Wirtz, Barcelonas alltiallo İlkay Gündoğan och kanske mest av alla: Bayern Münchens dribbler Jamal Musiala.

Förmodligen kommer barnen som spelar fotboll på tyska fotbollsplaner, andra typer av gräsytor eller skolgårdar i sommar även fortsättningsvis föreställa sig att de är Musiala – och inte Füllkrug.

Eller som Kennet Andersson uttrycker det, kanske är drömmen som ung inte att bli en target player.

– Och så tror jag det kommer förbli för all framtid, säger han.