Den första ”scenen” överraskar onekligen. Regissören Todd Komarnicki talar till oss från biodukens höjd och hoppas att våra själar ska röras av den här filmen om prästen Dietrich Bonhoeffers gärning under det andra världskriget.
Därefter berättar förtexterna att ”Bonhoeffer” är ”Godkänd av The Angel guild” (från det kristna filmbolaget Angel studio) – vilket kanske är trygghetsskapande för en tänkt amerikansk publik, men för mig fungerar det snarare som en potent allergen.
Så rullar ”Bonhoeffer” äntligen igång, och då med skapligt överspel i scener från titelpersonens lyckliga barndom 1914 – där alla tyskar dessutom pratar engelska med antikverad, hollywoodsk nazistaccent. Verkligen? Fortfarande? Trodde vi kommit längre än så.
Den här biografiska filmen om en samvetsöm tysk präst, som vågade stå upp emot Hitler och hans mordiska minioner, inleder med andra ord med en brutal slagserie mot såväl mitt estetiska som sekulära sinne. Men jag väljer att vända andra kinden till. Vi ska trots allt umgås i dryga två timmar till och nog finns det en intressant berättelse här, under allt filmiskt bråte med luddig kronologi och övertydliga etiska konflikter. Vilket i och för sig inte gör hantverket bättre, men det ger i alla fall filmen relevans i nutiden.
När Dietrich Bonhoeffer riskerar livet genom att kritisera nazisterna från predikstolen går tanken självklart till årets modigaste amerikan: biskopen Mariann Budde. Alltså hon som under president Trumps installation kritiserade hans utfästelser om att göra livet svårt för flyktingar och transpersoner. En ödmjuk önskan om besinning, som i Trumps värld gjorde henne till en ”otäck vänsterradikal”.
Den tyska prästen, som fått sitt liv skildrad i ett antal fiktiva verk, hade ännu farligare motståndare. Även inom de egna leden. Många kollegor vände prästkappan efter vinden och sällade sig till Hitlers ”Reichskirche” som hyllade en arisk Jesus och utökade de tio budorden till 12 (där de två nya handlade om att hylla Guds utvalda tysk, Hitler). Här bryter sig verkligheten in igen: Trumps bisarra mässande att det var Guds vilja att han överlevde förra årets mordförsök och att han nu går Herrens vägar. Evangeliet enligt Donald kommer inom kort.
”Bonhoeffer” saluförs som en dramathriller om ett attentat mot Hitler men den sekvensen, som hade kunnat höja pulsen lite, städas bort snabbt (kanske för att det är omtvistat huruvida filmens huvudperson verkligen var delaktig) – och utgången av mordförsöket är ju känd. Det här är med andra ord ingen hämndfantasi, likt Quentin Tarantinos ”Inglourious basterds” där Führern och hans anhang sprängs i luften, men ändå utan tvekan ett verk som väcker och sporrar tankar om samtiden. Vilket å andra sidan snarare är samtidens ”förtjänst” än filmens.
Se mer: Tre sevärda filmer om präster: ”Nattvardsgästerna” (1963), ”Priest” (1994), ”Calvary” (2014).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
