En äldre kvinna sitter modfälld på golvet, och eftersom hon lider av analinkontinens har hon fått avföring på nattlinnet. Hennes ranglige, demente man stapplar omkring med bar underkropp och knackar på grannarnas dörrar.
Det har passerat en del filmbilder genom mina synapser under 35 år i gebitet men det här anslaget slår det mesta. Det är en oerhört modig start, som med sitt krassa vittnesmål om mänsklig bräcklighet snarare föser bort än vevar in betraktaren. Men tre timmar senare – efter en sinnrik och faktiskt underhållande tripp genom dödsskuggans dal – vill jag bara ha mer.
Det gamla föräldraparets vuxne son är navet i såväl berättelsen som i familjen (som pikant nog heter Lunies i efternamn…). Tom är en lagom framgångsrik dirigent som, till synes utan vidare affektion, även dirigerar tillvarons konfliktfyllda ensemble: Mamma Lissys världsfrånvända beteende, pappans alzheimer, systerns drogberoende och inte minst hans gamle vän, den suicidale kompositören Bernard som verkar ha fötts med offerkoftan på.
På Toms hipstermössa står helt följdriktigt ”Don’t panic”.
Musiken och det absoluta gehöret har han fått från sin mor, men även kylan. De kramas inte när de träffas, de skakar hand – så som man gör med en bekant man inte riktigt känner.
Scenen där de pratar om hans uppväxt, och mamman utan åthävor berättar att hon aldrig älskat honom, får det att kärva i psyket. Och i våra förväntningar på en mor. Det är ett samtal som skulle kunna vara sprunget ur Ingmar Bergmans psykologiska mylla – och som möjligen också är inspirerad av ikonens kliniska blick på familjen (Tom har som tradition att varje jul se femtimmarsversionen av ”Fanny och Alexander”).
Den emotionella uppgörelsen emellan Tom och Lissy utspelas i en märkligt avmätt, konstaterande ton. Det är en svalhetens mästarinna i klinch med sin ofrivillige och läraktige elev – en djupt sargande sekvens som placerar sig på topp-tio-listan över svidande scener man nästan ångrar att man sett. Men bara nästan.
Dramat rör sig fram i skiftande tempo, som en dynamisk symfoni. Tom arrangerar Bernards nykomponerade musik för en ungdomsorkester och säger vid ett tillfälle åt dem att de ska låta den sista satsen tona ut ”långsamt, mycket långsam”. Strax därefter kommer en scen där pappan ligger i sin sjukhussäng, samtidigt som ljuset tonar ner, långsamt, mycket långsamt. Efter det: begravning.
Så snyggt, så välfunnet, så självklart.
Den intellektuella och infallsrika texten knådar knepiga relationer och inte minst kulturutövande, utan att för en enda sekund bli högtravande eller svåråtkomlig. Det rimmar helt med diskussionen i filmen om den svåruppnådda balansen mellan äkthet och kitsch. Alltså den heliga skärningspunkt där konstnären inte behöver göra avkall på sin vision, men där verket ändå är tillgängligt för publiken. Finns den ens? Jo, men det är ju precis så som den här filmen är formad. Så håller det på, som en pågående diskussion mellan verk, rollfigurer och oss i salongen.
Här försöker heller ingen vara rolig, vilket leder till en del humoristiska ögonblick. Som den där avbrutna konserten. Jisses! Skäl nog att lösa en biobiljett.
Det är kanske inte odelat positivt att drabbas av viss igenkänning inför en sådan här dysfunktionell familjs förehavanden, men igenkänning har som bekant även en allmängiltig, pedagogisk kvalitet. Det är hur som helst inte avgörande för att man ska sugas in i det här högst egenartade och djupt insiktsfulla porträttet av den skapande – och destruktiva – primaten kallad Människan.
Huvudrollsinnehavaren Lars Eidinger (”Babylon Berlin”) har länge varit en favorit och en fena på att spela lätt förryckta rollfigurer vars intensiva ögon tycks dölja något farligt, som inte bör släppas fram. Så även här, även om det som gömmer sig därinne ”bara” är sorgen över en sargad barndom.
Matthias Glasner är också värd en stående applåd för den här prisvinnande skapelsen. Han är en meriterad filmmakare (”Den fria viljan”, tv-serien ”Das boot”) som dock aldrig förut, i alla fall inte vad jag har sett, varit i närheten av den här nivån. Det här är utan tvekan hans magnum opus. Eftertexterna skvallrar om att filmen är en bearbetning av Glasners egen familjehistoria, så det är väl bara att gratulera – eller kondolera, beroende på hur man ser det.
Se mer. Tre andra tänkvärda tyska filmer: ”Två tyska systrar” (1981), ”Min pappa Toni Erdmann” (2016), ”Lärarrummet” (2023).
Tyska stjärnan Lars Eidinger: ”Jag är en bra psykopat”
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
