Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Utställning

C C Hennix

Malmö konsthall. Visas t o m 17/5

En dov, mullrande ton ligger som ett akustiskt raster över Malmö konsthall. Från entrén möts blicken av två vita väggar med kryptiska tecken och matematiska symboler. Där emellan en central passage med några tilltrasslade blåröda band på väggen.

Jag kan förstå den besökare som undrar hur en simpel dödlig konstpublik ska närma sig det här. Jag undrar själv.

Men ställd inför ett hermetiskt begreppssystem finns som vanligt två vägar att gå. Antingen ge upp och gå hem. Eller ge sig in i det okända, som i ett tempel från en förhistorisk civilisation. Försiktigt lyssna av stämningen. Sakta söka det som talar till ens inre, oavsett vad det egentligen betyder. Se vad det sedan finns för tråd att börja dra i.

Catherine Christer Hennix (1948–2023) hör till pionjärerna inom den minimalistiska ljudkonsten och elektronmusiken, både i Sverige och internationellt. Med rötter i Stockholms experimentella jazzscen kom hon på 60-talet i kontakt med amerikanska banbrytare som John Cage och La Monte Young. Men också med den klassiska indiska musiken, något som ledde till ett livslångt, egensinnigt forskande.

Med akademiska studier i matematik och logik skaffade hon ytterligare verktyg för det som blev hennes konstnärliga projekt, att skapa en brygga mellan intellekt och intuition, mellan klarhet och mystik.

Något som ju också är centralt för minimalismens strävan mot en konst som inte uttrycker eller handlar om något utöver sig själv.

En konst som är ren närvaro.

Här skulle vi alltså kunna börja. Hennix fick ett tidigt konstnärligt genombrott i en numera legendarisk utställning på Moderna museet i Stockholm 1976. När nu installationen därifrån rekonstruerats i Malmö, som en del av konsthallens retrospektiv, finns det mesta med från då.

I ett mörkt rum upptas fondväggen av två kvadratiska sotmålningar och en cylinderformad ljusprojektion, mitt emot en vägg med en mängd lysande små grafer – ”för intergalaktisk kommunikation”, enligt titeln. Mellan sidoväggarnas grafiska mönster och symboler reser sig stålskulpturer formade som hakparenteser och en ihållande droneton ger upphov till en svävande, vibrerande känsla.

Jag tänker inte påstå att jag ens avlägset förstår vad dessa grafer och symboler står för, rent konkret. Men det är ett oerhört stämningsfullt rum – en mystisk helgedom där ljudspårets ihärdiga brummande (som för övrigt Hennix ständigt omgav sig med i ateljén) skapar en hypnotisk, utomkroppslig effekt som är svår att bryta.

Samma smått förlamande känsla griper mig i utställningens andra stora rumsinstallation, där den lysande cylinderprojektionen återkommer i dubblerad form med en långsam, vridande rörelse. Och till en borrande ton som här är aningen djupare, mer insisterande.

Sakta, sakta vrider sig de blå cylindrarna på väggen. Sakta borrar sig den envisa tonen genom hjärnbarken. Nästan ingenting händer – och det är just detta nästan-ingenting som gör det nästan-omöjligt att ta sig ut.

Runt dessa båda magiska rum grupperar sig sedan en eklektisk, lekfull utställning full av udda, häpnadsväckande verk. Spontana vikmålningar, tunga möbiusband i gummi, tygkaniner och transsexuell pornografi. Kryptiska småstenar längs väggen och en sekvens av hakparenteser runt ett tomrum. Primitiva, datorgenererade partitur och gnisslande videoupptagningar från en butohföreställning på 90-talet.

Jag inser självfallet att det i många verk finns en djupare förståelse att hämta om man ger sig in i deras logiska och matematiska begreppsvärldar. Eller i den lacanska psykoanalys som med sina teorier om ”knutar”, ”topologier” och könsidentiteter upptog mycket av Hennix tid de sista decennierna.

Men det är inte alls nödvändigt. Precis som med Lars Fredrikson förra året gör Malmö konsthall här ännu en pedagogisk insats genom att förmedla ett smalt och ganska okänt konstnärskap till en bred publik.

Kort sagt en pärla till utställning, som lyckas göra det ogenomträngliga både lättillgängligt och mycket vackert.

Läs mer: Hyllad pionjär spelar i Sverige igen efter 50 år

Läs mer om konst och form på dn.se

Share.
Exit mobile version