Nioårige Timur Fedosenko leker bland jättemissiler och gamla kärnvapensilor, medan hans pappa Andrij ”Fedos” Fedosenko försöker hitta orden.
– We fucked up, säger han till slut.
Vi klantade till det, vi ukrainare. Som fan.
Fedos syftar på Budapestöverenskommelsen 1994, när ett Ukraina som just hade blivit självständigt övertalades att ge bort sina kärnvapen.
Ukraina hade då världens tredje största kärnvapenarsenal, efter USA och Ryssland. 1 700 kärnstridsspetsar fanns kvar i landet efter Sovjetunionens sönderfall.
I utbyte fick Ukraina säkerhetsgarantier från kärnvapenmakterna USA, Storbritannien och Ryssland, som alla lovade att skydda Ukraina.
– De garantierna var inte ens värda papperet som de skrevs på, visade det sig.
Fedos är soldat, på sällsynt ledighet från striderna i Donbass, där Ryssland de senaste åren har erövrat fler och fler byar. Ryssland, landet som lovade att aldrig anfalla sitt grannland, ockuperar nu en femtedel av Ukrainas yta.
Det kunde ha blivit vapenvila nu i veckan. En efterlängtad paus i striderna, efter tre års fullskaligt invasionskrig. Men Putin vill inte sluta kriga nu, när hans trupper avancerar. I torsdags reste Rysslands president i militäruniform till fronten för att heja på sina soldater.
Samtidigt vill Putin inte förolämpa USA:s president Donald Trump, som varit rena presenten till Kreml sedan han tillträdde. Så för att inte formellt avfärda USA:s förslag om villkorslös 30 dagars vapenvila, la Putin in flera motkrav som skulle försvaga Ukraina militärt, krav som han vet att Kiev inte kan acceptera.
Fedos och övriga 980 000 soldater i Ukrainas militär måste fortsätta försvara sitt land, med vapen i hand. Priset har varit högt: Tiotusentals döda och 390 000 sårade.
Men just den här söndagen är Fedos ledig. Han har bytt uniformen mot svarta jeans och lysgul tröja med psykedeliska smileys. Före kriget var han byggjobbare.
Far och son har inte träffats på nästan ett år. Det var då han senast tilläts åka hem och träffa Timur och hustrun Natasja i hemstaden Uman. Fedos drar fram mobilen, han vill visa ett färskt klipp.
– Från igår. Natasja och jag överraskade Timur, han visste inte att jag skulle komma hem. Kolla!
På mobilskärmen kastar sig en lyckligt häpen Timur i pappas famn och klamrar sig fast.
På den gamla raketbasen ser Fedos sin son lyfta upp en liten svart katt och trycka den mot sitt täckjackebröst. Den keliga katten bor här på basen, berättar guiden.
Med det spinnande djuret i famnen går pojken fram till en 37 meter lång svartmålad jätteraket. Den interkontinentala ballistiska roboten finns i Guinness rekordbok och kan bära tio kärnstridsspetsar.
– Nato döpte den till ”Satan”, berättar guiden, en 64-årig militär vid namn Hennadij Fil.
Han var med då, under kalla kriget, när Sovjetunionen och USA skrämde världen med sin kapprustning. Hennadij Fil började arbeta på raketbasen 1981, som 20-årig soldat i Röda armén.
– Det skulle räcka med sex till åtta kärnvapenbestyckade Satanraketer för att ödelägga hela USA, säger Hennadij Fil.
Den Sovjetfostrade Hennadij Fil råkar ibland av gammal vana säga ”fienden” om USA.
– Det tar 25 minuter för den här raketen att nå fienden. Eller ja, USA.
Hur lång tid skulle det ta för den att nå Moskva härifrån?
– Mindre än två minuter, säger Hennadij Fil.
Satan gick i Sovjetunionen under det mer anonyma namnet R36. Ryssland har fortfarande kvar ett antal sådana, och utvecklar en efterföljare. Roboten kan sprida ut en bukett av atombomber på en stor geografisk yta, för maximal ödeläggelse.
– Satan är konstruerad i Dnipro, säger guiden Hennadij Fil, och hans röst blir lite stolt.
Dnipro är en miljonstad i östra Ukraina. Här levde och verkade flera av Sovjetunionens viktigaste uppfinnare och ingenjörer av atomvapen, i kapprustningens tid.
Soldaten Fedos skakar på huvudet.
– Vi var så starka en gång. Och nu…
Fedos och Timur är inte de enda som valt den gamla kärnvapenbasen i södra Ukraina som utflyktsmål, den här söndagen. Besökarna är ukrainare som, mitt i Rysslands anfallskrig, vill förstå sin historia.
De fotograferar och förtvivlar: Varför gjorde vi oss av med de här vapnen, egentligen?
– Tänk om vi haft dem. Då hade Moskva aldrig vågat invadera oss, säger 32-åriga Ilona Levotjko, innan hon poserar framför ”Satan” för sin makes mobilkamera.
Kärnvapenbasen gjordes om till museum i början av 2000-talet. 64-årige guiden Hennadij Fil, som var med när kärnstridsspetsarna fraktades härifrån på 90-talet, bär på erfarenheter som kan hjälpa besökarna att förstå.
– Det var en helt annan stämning på den tiden, säger Hennadij Fil.
Han hade just fyllt 30 år 1991, när den sovjetrepublik som i sju decennier hade gått under namnet ”ukrainska SSR” och styrts från Moskva åter blev ett självständigt land: Ukraina.
Ukrainare firade – men något starkt hat mot ryssar minns inte Hennadij Fil. Inte på den tiden.
– Under sovjettiden var vi som ett folk. Ryssarna var våra bröder, våra kusiner. Mina föräldrar är från Krasnodar, på den ryska sidan. Min syster bor ännu där.
Har du kontakt med din syster i dag?
– Hon är fast i den ryska propagandan. I början av invasionen ringde hon och berättade för mig att Ryssland enbart attackerade militärbaser. Jag sa hur det låg till, att civila dödades, men min syster trodde inte på det.
Enligt FN har minst 12 500 civila ukrainare dödats i ryska anfall sedan 2022.
– Min syster och jag har helt slutat prata nu, säger Hennaij Fil.
Likadant är det med hans ryska militärpolare från sovjettiden. Hennadij och hans kompis Jurij brukade ringa varandra via Skype. 2014, när Ryssland invaderade Krimhalvön, upphörde kontakten.
– ”Förlåt”, sa Jurij en dag, ”men nu kan vi inte fortsätta prata med varandra”.
Men 1990-talets tidsanda var som sagt en annan, optimistisk och ljus. Järnridån hade fallit, kalla kriget var över. Världen öppnade sig och tycktes gå i demokratisk riktning. Kärnvapen ansågs omoderna, reliker från en mörkare tid.
Kärnvapen kostar också många miljarder att producera och underhålla. Ledarna för det nybefriade Ukraina funderade: Behöver vi verkligen använda en stor del av vår magra statskassa för att fortsätta vara en kärnvapenmakt?
1994 möttes flera världsledare i Budapest. USA:s Bill Clinton, Rysslands Boris Jeltsin och Storbritanniens John Major skrev under ett avtal med Ukrainas president Leonid Kutjma.
Ryssland lovade att aldrig anfalla Ukraina, och garanterade dessutom att rycka ut till grannlandets försvar om Ukraina hotades av något annat land. Samma löfte fick Ukraina av USA och Storbritannien.
USA:s förre president Bill Clinton har uttryckt skam över att han övertalade ukrainarna att släppa sina kärnvapen.
– De var oroliga att lämna ifrån sig vapnen, för de tänkte att de var det enda som skyddade dem om Ryssland ville utvidga sitt territorium, sa Bill Clinton 2023, i en intervju med irländska RTE.
Clinton ”känner sig hemsk” gentemot ukrainarna, sa han i intervjun.
– För mig är det personligt. I dag tror ingen att Ryssland hade invaderat om Ukraina haft kvar dem, sa ex-presidenten Clinton.
I Ukraina är Budapest 1994 sen länge ett bittert skämt. Det är även Minskavtalen från 2014 och 2015, som skulle ge vapenvila i Donbass men i själva verket bäddade för ett ännu större ryskt angrepp.
Ordet ”säkerhetsgarantier” är också förgiftat, i många ukrainares ögon.
Ukrainas president Zelenskyj upprepar ofta att den enda trovärdiga säkerhetsgarantin skulle vara om Ukraina släpps in i Nato.
Men även om man på Natos webbplats kan läsa orden ”Ukrainas framtid är i Nato”, så är det hittills enbart ord. Ukraina har aldrig fått någon inbjudan av Nato – och sedan Donald Trumps tillträde är Zelenskyjs dröm om ett Natomedlemskap mycket avlägsen.
Donald Trump har i princip redan lovat Ryssland och Putin att Ukraina inte ska släppas in i Nato.
– I så fall: Ge oss kärnvapen, sa Volodymyr Zelenskyj, när han intervjuades av den brittiske journalisten Piers Morgan, den 4 februari i år.
Nio stater är i dag med i den exklusiva klubb som består av världens kärnvapenländer. En dröm om att åter bli klubbmedlem har börjat spira i Kiev.
I november förra året rapporterade brittiska The Times om en intern rapport från Ukrainas försvarsdepartement. Utredarna ansåg att det var möjligt för Ukraina att ”inom några månader” bygga en enklare plutoniumbomb av samma typ som ”Fat Man”, den bomb som USA släppte över Nagasaki i Japan 1945. Energikällan kunde vara uttjänta bränslestavar från kärnkraftverk, enligt rapporten.
Drömmar om egna, ukrainska kärnvapen odlas även på den gamla raketbasen utanför Pervomaisk.
Besökare som betalar en hundralapp extra får åka ner i de underjordiska bunkrarna och kommandocentralerna. Härnere finns allt kvar för att sätta i gång ett domedagskrig – utom själva kärnvapnen.
Vi tar hissen ner mot mörkrets hjärta, 43 meter under jord: Avfyrningsrummet.
Med blinkande kontrollpaneler och en samovar, så att militärerna kan sippa på en kopp te när de skickar i väg massdöd, radioaktivitet och atomvinter mot fienden.
Oleksandr Bevz är en militär i 55-årsåldern med krulligt hår och tonade glasögon. Han började på raketbasen 1995, mitt i avrustningsperioden.
Nu visar han vant vägen genom underjorden. Först vandrar vi i en 155 meter lång gång, sen genom ett par slussar med gula tjocka ståldörrar. Så går vi ut i ett enormt schakt där vi får klättra på en metallstege, och sen krypa genom en lucka.
Till slut är vi framme. Avfyrningsrummet är upphängt inne i schaktet, så att det inte ska krossas om marken skälver när fienden bombar basen.
Inredningen från sovjettiden är otrolig. Hundratals knappar och två bakelittelefoner, en orange och en vinröd. Den vinröda telefonen saknar både nummerskiva och knappar – man kan enbart svara i den.
– Sätt er vid kontrollerna, säger Oleksandr Bevz till DN:s fotograf Karina Piliuhina och mig.
Oleksandr Bevz förklarar att raketer med kärnvapen inte får avfyras enbart av en person. Därför finns två kontrollpaneler och två startnycklar. Vi ska vrida på dem samtidigt, instruerar han.
– 3-2-1… Avfyra!
När vi vrider på nycklarna börjar ett olycksbådande, pulserande larm tjuta. Nu finns ingen återvändo. De kärnvapenbestyckade robotarna är på väg, i den simulering som besökande ukrainare erbjuds här.
Mot Moskva? Det fantiserar många besökare om – en primitiv och självklar hämndimpuls i ett Ukraina vars städer har bombats dag och natt i tre års tid.
Men 29-åriga Marina Radotjin, som rest hit från den krigsplågade industristaden Krementjuk, kan inte släppa sitt obehag.
– Det bästa hade varit om inga länder hade haft de här vapnen.
Läs mer: Följ utvecklingen i kriget i DN:s liverapportering
