– Ni ska få några skämt av mig! Tyvärr är skämten försenade och levereras inte förrän efter jul. Och ni får bara fyra stycken och alla är gamla, är jag rädd. A-ha. Ni använder inte gamla skämt längre? Så synd.
Anton Tymosjenko väntar in skratten i en fullsatt lokal. Ståuppklubben ligger i källaren till en restaurang i centrala Kiev. Den har öppet nästan varje kväll, oftast med tre, fyra komiker, ibland vem som helst under open mic.
Här går Tymosjenkos referenser till de utländska vapenleveranserna ingen förbi.
Han kisar mot strålkastaren och fortsätter:
– Det talas om kärnvapenkrig, men jag är inte så rädd för det. Jag bor visserligen i Kiev, men inte mitt i centrum, så jag är utom räckhåll för kärnvapnen. Fast man kan höra shaheds, ni vet, bzzzz.
Han härmar det surrande ljudet av en shahed-drönare.
– Rysk- eller iransktillverkat, det låter som billigt skit, något man köper på Amazon. Inte: Bam! Bam! Bam!
Anton Tymosjenko är en av Ukrainas mest populära komiker. Han är 31 år, men har varit mer än tio i branschen och byggt upp en trogen följarskara. Scenframträdanden varvas med inlägg, shower och klipp i sociala medier.
Som en av få ukrainska ståuppare som kan uppträda på engelska har Anton Tymosjenko också blivit internationellt känd. Jag vet att han har tappat räkningen på hur många utländska journalister som har intervjuat honom om humorns betydelse i krig – och att han är dödligt trött på ämnet.
Så när vi satt oss vid ett bord i restaurangen försöker jag formulera mig annorlunda, och undrar i stället hur hans egen syn på vad han gör har förändrats under de snart fyra åren av krig.
Han blir tyst och funderar, säger långsamt att det där är komplicerat.
– Jag betraktar mitt jobb på ett mer praktiskt sätt nu. Det är inte enbart något positivt. För tillfället gör jag det mest för pengarna.
Inkomsterna skänks till Ukrainas armé, den betalande publiken bidrar till det. Sedan invasionen inleddes har Anton Tymosjenko fått in över elva miljoner kronor på sin ståupp.
Men tempot har påverkat skrivprocessen och ibland pressas materialet fram, medger han: skämten måste ut så att kulorna trillar in. Till det kommer sociala mediers efterfrågan på ultrakorta skämt. Han skulle vilja slipa mer på texterna.
Anton Tymosjenko kom in på ståuppandet av en slump, det var en genre som sent fick genomslag i Ukraina. När han fick upp ögonen för den 2012 var han en desillusionerad student i statsvetenskap. Med humorn som ursäkt gav han upp tankarna på en politisk karriär. Han ångrar sig inte.
Nu, sedan den fullskaliga invasionen i februari 2022, domineras den ukrainska komediscenen helt av skämt om kriget och döden, den ryska fienden, amerikanerna, vad som hänt med ukrainarnas liv, vardag och fest. Inga andra teman känns längre relevanta att skämta om, menar Anton Tymosjenko; underlivshumor eller relationskomik berör inte.
– Just nu tänker jag mycket på kyrkogårdar, säger han och undrar om han kan testa några rader nyskrivet, om sin egen gravplats.
– ”Jag tänkte hyra ut annonsplats på min gravsten, jag kommer att vara berömd när jag dör, och en och annan söker upp min grav. Då finns ett värde för annonsörerna, det kommer att bli bra och min familj och armén får lite pengar var.” Funkar det?
Men allt handlar inte om död. En korruptionsskandal skakar regeringen Zelenskyj och inrikespolitiken är omöjlig att runda. Utredningen innehåller detaljer att vältra sig i, med täcknamn som ”Che Guevara” och ”Karlsson”, väskor fulla med kontanter och en toalett i guld. Flera av presidentens närmaste har sparkats.
Överraskningsvärdet är dock lågt, säger Anton Tymosjenko.
– Ingen i Ukraina är överraskad av korruptionen. Zelenskyj skyddar sina vänner, vill vara en schyst polare, bundis med alla. Jag tror att han är en typ av person som gör allt för att bli omtyckt. Men nu måste han välja om han ska vara en bra kompis – eller en bra president.
Medan internet svämmar över av memer är det upp till bevis för Ukrainas ledare, en man som började sin karriär just som skådespelare och komiker och vann popularitet för att han häcklade makten och fifflet.
Ståupparen Nastia Zuchvala minns honom från den tiden: hon uppträdde för Zelenskyj för tio år sedan, som en i en grupp unga, lovande komiker som valts ut att dra sina skämt inför de väletablerade. (Ja, han skrattade.) Nu är Nastia Zuchvala själv sedan länge ett väletablerat namn.
– När jag ser Zelenskyj hålla tal och interagera är det uppenbart att han har nytta av sina erfarenheter från skådespeleriet och komedin. Han förstår tajmning och kommunikation, vet exakt när det är dags för punchline.
Också för Nastia Zuchvala har kriget inneburit andra slags skämt, men mer än så.
– Som komiker förknippades jag före kriget med feminism och kvinnors rättigheter. Och jag anser förstås inte att de frågorna har blivit oviktiga, men allt hamnar i skuggan av det som händer nu. Före invasionen hade jag börjat känna mig som en kosmopolit och världsmedborgare, som en del av något större. Inte längre, nu är det bara Ukraina som är viktigt.
Självklart, fortsätter hon, fyller humorn en funktion i tider av mörker.
– I början av kriget fick jag en kommentar från en schweizare, tror jag det var, som undrade om man ”får säga så hemska, svarta saker”. Men det här materialet är till för oss. Vad jag skrattar åt, det skrattar andra i Ukraina åt. Det läker.
Det är också en personlig process, och när Nastia Zuchvala beskriver sin syn på Ryssland låter det som om hon varit med om en uppenbarelse.
– Har man en gång lärt sig cykla kan man inte av-lära sig. Jag var en av många som trodde att Ryssland var en granne, ett land som råkade ledas av en diktator men som gick att leva med.
Det var en illusion, fortsätter hon.
– Ryssland har alltid sett Ukraina som en fiende, de vill krossa vår kultur och personlighet. Detta krig började långt, långt före 2014. Det har tagit sig olika uttryck, och just nu är vi inne i en våldsam period. Den kommer att gå över, men hotet består. Det låter konstigt, men för mig var det en lättnad att förstå det. Vi kan skydda oss nu, skapa motståndskraft.
Där kommer också humorn in, och frågorna om identitet har förändrat vad Nastia Zuchvala skriver och uppträder med. Ibland testar hon det på sin man. Serhii Lipko är även han en välkänd komiker, men inkallad i armén.
Också språket har varit en nyckelkomponent, som för många ukrainare. Nastia Zuchvala talade ukrainska som barn, bytte till ryska när hon blev student (”jag var rädd att folk i Kiev skulle tycka att min ukrainska dialekt var bonnig”), men har återvänt till ukrainskan.
Anton Tymosjenko har gjort samma sak: han började sin karriär som komiker på ryska, men använder nu enbart ukrainska. Han förklarar med något svart i blicken att han inte har något till övers för ryssarna.
Men även mörkaste humor måste grunda sig i värme, och när jag undrar hur han gör för att inte bli alltför kylig, för att inte lämna publiken i sticket, får Anton Tymosjenko för ett ögonblick en rynka mellan ögonen.
– Jag har blivit så cynisk. Ett exempel: jag såg ett inlägg i sociala medier från en begravning, med bilder som visade tre vita kistor, två stora, en liten. Det första som dök upp i mitt huvud var en idé om ett skämt om Ikea: ”Kistor för hela familjen, liten mellan stor, du monterar ihop dem själv.”
Han skakar på huvudet.
– Fast jag brukar avsluta ett skämt med något som ger hoppet tillbaka, en tro på att något bra kan hända – till och med i den här situationen – och att vi kan skratta åt det. Och under det första, kanske andra året av krig var det logiskt att tänka så. Men nu? Jag känner mig som ett barn som vägrar inse fakta.
Han är allvarlig, dricker te med citron.
– När jag säger att framtiden är ljus känns det som självbedrägeri. Folk kanske kan skratta, men verkligheten är värre än de tror. Om du tycker att det här är illa, vänta till nästa år. Då kommer vi att se tillbaka på det här året som ett jättebra år.
Han har uppträtt nära fronten, kramats om av soldater. Men han brottas med tanken på att han själv inte är en av dem.
– Jag har inga skäl att inte kallas in, men kanske väntar myndigheterna, på grund av pengarna jag samlar in. Och ärligt talat är jag livrädd för fronten, och jag bara väntar på att någon soldat ska fråga mig om det inte är dags att bytas av: ”Du vet, jag är också rätt kul, jag skulle kunna dra några vitsar, så får du min plats i skyttegraven?”
