De arbetar med att föra skadade soldater från första frontlinjen till en säkrare plats där de kan vårdas.
– Ibland måste man bära en skadad soldat flera kilometer. Nuförtiden är det nästan omöjligt att evakuera dagtid eftersom vi attackeras av ryska drönare. Mörker, moln och regn ger de bästa förutsättningarna, säger en av talarna med en professionell distans, inför ett fullsatt konferensrum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
I ett hav av uniformer sticker 29-årige Maksym ut – han är civilklädd.
– När jag är ledig behöver jag känna mig som en vanlig person, säger han.
Sedan ryska invasionens första dag har han arbetat som stridssjukvårdare på en bas i Kiev och skickats på uppdrag i tre till fyra månader till olika delar av Ukraina.
Nu är han här, tillsammans med ett hundratal ukrainska stridssjukvårdare, för att komma bort från kriget i tio dagar.
Bredvid honom står Ivan, 21 år. Han var 19 år gammal när den fullskaliga invasionen inleddes och sökte sig frivilligt till armén men fick nej. Han ansågs vara för ung.
Till slut lyckades han övertyga en lokal brigad i Odessa att ta emot honom.
– Jag hade precis avslutat min vårdutbildning och när jag såg att våra städer bombades kände jag att jag måste göra något, säger han.
Efter ett år med den lokala brigaden rekryterades han till den kontroversiella Azovbataljonen.
Förbandet är sedan 2014 en del av det ukrainska nationalgardet. Den har dock sin i bakgrund i Azovrörelsen, en politisk grupp med högerextrema kopplingar som även lockat till sig nynazister från andra europeiska länder.
Lesia Melnytjuk, kommunikationsansvarig för organisationen Repower som har tagit hit de ukrainska stridssjukvårdarna, vill att man i stället ska se Azovbataljonen som patrioter. Hon trycker på att de in i det sista har försvarat Mariupol mot de ryska styrkorna.
– Att kalla dem för nazister är rysk propaganda. De är oerhört motiverade och offrar sina liv för vårt land, menar hon.
Ivan nickar instämmande. Han berättar att han nästan aldrig lämnar stridszonen. När han inte är mitt i striderna är han på basen och tränar upp nyrekryterade soldater.
– Under det senaste året har jag kanske haft en månads semester. Självklart är det utmattande, säger han.
Hur har det påverkat dig?
– Folk säger ofta att de växer som personer i kriser och svåra tider. Jag känner att jag verkligen har mognat under de här tre åren, säger han.
Maksym känner sig också förändrad.
– Jag har lärt mig att stänga av känslor när jag ser skadade och döda människor. När jag jobbar i fält kan överdriven empati stå i vägen, jag måste kunna fokusera på att hjälpa dem på bästa sätt. Det kommer säkert bli ett problem senare i livet, men det går inte att tänka på nu, säger han.
Är det så att man inte tänker så mycket på framtiden, att det är för jobbigt?
– Ja, det är svårt, för vi kan dö imorgon. Det oroar mig. För när man inte tänker på framtiden, då drömmer man inte längre och när man inte drömmer riskerar man att bli ännu en förlorad generation, säger Lesia Melnytjuk.
– Förut pratades det om att kriget skulle vara över 2023 och att vi skulle återta Krim sommaren 2023. Nu pratar man inte längre om när detta ska ta slut. Det tär, säger Maksym.
Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har skapat en del osäkerhet. Trump har bland annat sagt att han skulle få stopp på kriget inom 24 timmar. Det har sedan ändrats till 100 dagar.
– Även om det skulle bli fredsförhandlingar, måste vi ha ett bra utgångsläge på fältet. Vi är fortfarande motiverade och villiga att kämpa. Men vi behöver vapen och stöd, säger Lesia Melnytjuk.
När de uppmanas att drömma om framtiden efter kriget, pratar de om ett fritt Ukraina, inom samma gränser som tidigare.
Men på ett personligt plan då? Ivan berättar blygt att han önskar sig en ny bil, mer exakt en Toyota Supra, modell MK4.
Maksym säger att han vill resa – till Japan, Kanada och Portugal – och att han inte vill fortsätta jobba inom vården.
– Jag har sett tillräckligt. Jag skulle vilja bli digital designer, säger han och visar upp animationer i sin mobil som han börjat göra för att koppla bort kriget.
Vistelsen i Sverige har gett utrymme för den typen av tankar. Just nu är de dock mest oroliga inför nästa programpunkt – de ska få testa surströmming – och imponerade av den svenska naturen.
– Flera deltagare har sagt att det ser så bekant ut, det ser ut som hemma. För dem blir det nästan som en vision av framtidens Ukraina, säger Lesia Melnytjuk.