Påveval tycks ha en oemotståndlig dragningskraft på filmmakare. Tre storfilmer under 2000-talet har haft det temat: ”Änglar och demoner” (2009), ”Vi har en påve” (2011) och i år julfilmen ”Konklaven”, byggd på en thriller av Robert Harris från 2016.
Ja, kardinaler i blodrött, biskopar i lila gör sig bättre på film än svartklädda lutherska präster (även om ”Fanny och Alexander” och den danska serien ”Herrens vägar” visar att det går att göra stor underhållning även av dem). Katolska kyrkan har förmågan att gestalta religion som sinnligt drama.
Och Vatikanen, denna otidsenliga, mystiska apparat, fascinerar. Påven är Europas sista absoluta monark. Absoluta monarkier klarar sig inte med enbart makt. De behöver legitimitet för att vara stabila. Oftast har den säkrats genom dynastisk succession: troner har ärvts från far till son (eller i nödfall dotter).
Men det är en svåranvänd metod för en institution befolkad av män som, officiellt i alla fall, lever i celibat.
Machiavelli skrev sin ”Fursten” som råd till en utomäktenskaplig påveson, Cesare Borgia. Den påvliga kurian är än i dag ett renässanshov. Bilden i ”Konklaven” – viskandet i hörnen, härvan av konspirationer och motkonspirationer, rykten och motrykten, stämmer rätt väl med verkligheten. Kardinal Lawrences predikament: att sålla fram sanningen ur ett ormbo av intriger är välbekant för alla (även påvar) som har anledning att analysera Vatikanen.
Det är som att spela Mastermind. Fortfarande vet bara en handfull personer vad som stod i den rapport om Vatikanens inre liv som fick förre påven, Benedictus XVI, att avgå.
Påvarna var i sekler politiska aktörer i Europa (BBC-serien ”Wolf hall” ger en fascinerande inblick i den intrikata dragkampen mellan påvemakt och furstemakt). I Sala Regia, den pampigaste av det apostoliska palatsets salar, finns en fresk av sjöslaget vid Lepanto år 1571. Där slog den påvliga flottan, tillsammans med andra kristna styrkar, tillbaka turkarna.
I dag har påven ingen världslig makt. Men han är andlig ledare för 1,2 miljarder katoliker. Och när påven talar lyssnar världen. Den kan bli rasande, som när Benedictus påstod att kondomer förvärrar aids, eller när nuvarande påven Franciskus tvekar att kalla Ryssland angripare i Ukraina. Men den är inte likgiltig.
Så självklart är ett påveval ett politiskt event av dignitet. Matchandet av kandidater, strategier för att vinna röster, koalitionsbyggandet i ”Konklaven” är i princip realistiska. De är inte så olika EU:s eller Natos processer för att få fram en kommissionspresident eller en generalsekreterare.
Handlar ett påveval enbart om mänsklig ambition, om makthunger och girighet? Nej. Den mest katolska repliken i ”Konklaven” är ”vi är inget ideal, vi strävar mot ett”. Kyrkan är en jordisk institution, men med siktet inställt bortom det jordiska. Ytterst handlar konflikten mellan kardinalerna Bellini och Tedesco i filmen om själens frälsning.
Och kvinnorna? Nunnor som syster Agnes, med pondus som en lottachef, finns i verkligheten. Likaså myllret av nunnor som på tysta fötter servar den manliga hierarkin. Rapporter om sexuella övergrepp av präster mot nunnor, det som blir den afrikanske kardinalens fall, har på senare tid börjat komma. Även syster Agnes böjer sig för kardinal Lawrences prästerliga auktoritet.
I Harris bok luftas tanken på kvinnor på ledande poster i kurian (något som jag kan intyga har verklighetsbakgrund). Den repliken finns inte i filmen. Att många katolska kvinnor i dag höjer rösten för full delaktighet i sin kyrka märks inte. Här är ”Konklaven”, som av en arg katolsk biskop utnämnts till en wokeskandal, klart systembevarande.
Det mest osannolika i ”Konklaven” är inte personen som i slutändan utses till påve. Det är uttalandet som avgör valet: ”traditionen är inget, framtiden är allt”. Det klingar av franska revolutionen, inte av en kyrka som i sekler levt i spänningen mellan tradition och förnyelse.
Och i en 2000-årig tradition kan man hitta mycket. Den dag katolska kyrkan bestämmer sig för att godta kvinnlig prästvigning, kommer den troligen att säga: ”nyare forskning visar att Paulus kvinnliga medarbetare X, Y, Z hade prästfunktioner. Så vi har alltid haft kvinnliga präster. Vi hade bara glömt det.”
Läs mer:
Fredrik Sahlin: ”Konklaven är en rafflande konspirationsthriller”
Ralph Fiennes: ”Skönt med en påvefilm som inte driver med kyrkan”
