Joachim Triers ”Sentimental value”, prisad med en Oscar för bästa internationella film i dagarna, är starkast i början. Det anrika släkthuset i Oslo andas som ett levande väsen. Som åskådare tyngs man plötsligt av sorlet från världens oändliga behov. Till och med väggar vill anförtro sig.
Husets ande kan inte berätta vad det har sett genom åren, inte heller tjuvlyssnande barn, ens när de satt örat till kaminröret från mamma terapeutens behandlingsrum. Hemligheter avslöjas inte, de förvanskas på vägen. Liksom den norska krigshistoriens trauman i familjen, förtigna.
Men så barnrösten som frågar huset: var du lyckligast när det var fullt och tungt i dig, eller när det var tomt och lätt?
Nu är det mammans begravningskaffe och in genom dörren kommer exmannen, den uppburna, lätt försupna regissören Gustav Borg.
Pappa kommer hem till graven. Som en främling, med sin generations avvisande av skuldkänslor. Lite lik gestalter i noveller av Stig Dagerman eller Lars Ahlin; kanske mindre vek efter livets hantering än deras män som steg innanför dörren och var snälla i islandströjor och hemlängtan, men uppfylld av samma otåliga scenskräck inför familjelivets krav. Kanske en ”ikeafikation av Ingmar Bergman” – ”Sentimental value” är vattentätt filmhistoriskt medveten.
Stellan Skarsgårds Gustav Borg – omåttlig prisad för rollen som en metaeffekt av berättelsen – har varit en klassisk frånvarande kulturman. Själv uppfattar han att han hela tiden varit hos sina två döttrar. I hans konst har alla känslor funnits.
Ett försoningsdrama har filmen kallats, och kanske bringar den återvändande fadern med sin tunga manusbunt en offergåva. Men villkorad – genom att bli förlåten ska han samtidigt göra konstnärlig comeback. Räcker sådan alkemi?
Kulturen bearbetar ständigt vad det innebär att finnas för andra, och vad det kan kosta att inte förmå. Priset för dem som övergavs och offrades. Men också för den som inte var där.
Som i Chloé Zhaos ”Hamnet” (efter Maggie O’Farrells roman) om en familj i skuggan av ett geni, där sorgen över ett barn som togs av pesten indirekt belönar mänskligheten med den odödliga pjäsen ”Hamlet”.
En fråga har jagat mig sedan jag läste Sophia Janssons memoar om sin mamma Anita Lesch och familjens tystnad kring hennes missbruk och tidiga död i ”Tre öar. Mamma, pappa och jag”. Sophia Jansson skriver om hur tidigare generationers sår ärvs, hur de många årens tigande påverkade henne.
Varför kunde den konstnärligt hypersensibla familjen kring Tove Jansson inte tala om Sophias mammas ödesdigra frånvaro i sitt enda barns liv? Var bearbetade Tove Jansson sin brorsdotters moderlöshet, förutom i det sorgkantade mästerverket ”Sommarboken”, som också talar tyst? Var anas känslorna av vanmakt, kanske vrede? Skuldmelankolin, som hon kallade det.
”Sentimental value” väcker en annan roman till liv: Tove Janssons korta svarta ”Stenåkern” från 1984. Romanen om det ohjälpliga.
Journalisten Jonas ska ägna pensionen åt att skriva en biografi över tidningskungen Y. Hans trötthet inför yrket har vuxit länge, men friheten krymper självkänslan fatalt och hans pretentioner blir plötsligt löjliga. Han gömmer rutinmässigt flaskorna han måste ha för att existera, och går allt längre in i sig själv. Prokrastineringens oro driver undertexten i berättelsen om Jonas sommar i det enkla hyrda huset i finska skärgården, omhändertagen av sina döttrar.
I ”Stenåkern” finns också en mor och före detta hustru, som i en monolog säger allt hon inte vågade förr. Om prestationskraven som fick hennes make att straffa henne, nedlåtenheten som gjorde henne undergiven, längtan efter sanning, lukten av hans alkoholism: ”Jag sa ingenting om flaskorna heller”.
Hos både Trier och Jansson skildras döttrarnas laddade närhet, systrar som burit varandra genom sin uppväxts tuktade förtvivlan. Nu kantstötta vuxna: ”Vad ska vi göra med pappa?”
Men så är det det där med priset för sublimeringen. När det på något vis anses ha varit värt det.
Joachim Trier följer en uppburen kulturman, som dansar i uppmärksamhet på filmfestivalers stränder. Chloé Zhaos tyngda bard är dramatikens furste. Men Tove Jansson formulerar föraktet för svaghet skoningslöst.
När Jonas skrev fick inte ”någon onödig” existera. Ett högt pris. Ändå var han bara en journalist framför en slamrig skrivmaskin. Ingen konstnär, inget geni, aldrig prisad. Frånvaron, att inte ha varit där, som konstnärsfäderna Borg och Shakespeare, blir i hennes roman ett existentiellt hot för den som var borta. Försoningen i blodsbanden som tröstar i filmerna klipps av. ”Du finns inte. På något sätt har du aldrig funnits.”
När han i sina råddiga manuspapper möter sin ungdoms fantasier om att vara en kvinna, ”en underbar kvinna”, drabbas han av ett stort medlidande. Men han vet inte vem det är synd om.
Var du lyckligast när det var fullt och tungt i ditt liv, eller tomt och lätt? Man får aldrig veta. Kanske är det en befrielse?
Läs mer:
Joachim Trier: ”Mina filmer är som vänskapliga samtal med människor jag inte känner”
Jessie Buckley om Oscarsrollen: ”Jag vet inte hur man är människa”
