Sången drar i gång, spelarna kommer in och jag förflyttas till en mental kuvös där resten av livet och vardagspusslet tonar bort. Där oron över morgondagen ersätts av ett akut nu. Mindfulness, kan man väl kalla det.
”Allsång på Skansen” kan slänga sig hårt i väggen när 25 000 åskådare sjunger med en röst, och eventuella närvarande präster lär se med avund på hur fotbollsförsamlingen har järnkoll på högmässans liturgi. Här undrar man inte när man ska stå eller sitta, när det är dags att applådera och/eller vråla – det bestämmer anrika regler och skeendet på planen.
”Fotboll är oviktigt – och skitviktigt”, säger en av många intervjuade fans i regissören Ragnhild Ekner dokumentär. Just så är det.
Ekner lyckas absolut i sitt uppsåt, att fånga den elektriska stämning som kan uppstå på en arena. Hon gör det snabbt och effektivt, men fortsätter sedan att trumma på med mer av samma. Men så verkar det också vara filmens enda mål, att skildra just gemenskapen och den positiva sidan av supporterskapet.
Våldet, som tyvärr är dess krumma släkting, hastas snabbt förbi och poliser är utan undantag ”smuts”. Nog verkar lagens väktare ha agerat direkt dödligt vid massakern Port Said i Egypten 2012, där de (enligt ”Ultras”) lät en gruppering slakta en annan med knivar (73 människor dog), men när de unga fansen på 3 Arena skanderar ”Hela Stockholm hatar polisen” sjunger jag inte med.
Nå. Våldet är trots allt ett undantag och absolut inget utmärkande för Ultras (det är främst andra grupperingar som ägnar sig åt sådant). Under det epitetet hittar vi i stället en massa unga individer som satsar många oavlönade arbetstimmar inför varje match, som pysslar och pusslar ihop enorma, färggranna fladdrande konstverk, och det med en imponerande skaparlust. Det är onekligen lite rörande att se stora, tatuerade grabbar hukande över sina symaskiner (deras gamla syslöjdslärare kan sträcka på sig).
Den kreativa rörelsen skildras på en global skala. Från Blåvitts läktarskapelser till ett oerhört suggestiv indonesiskt tifo som slår det mesta i genren. Just det sistnämnda är onekligen värd sin tid på filmduken men kameran ligger kvar opåkallat länge vid ett flertal andra läktarfester och musiksegment, långt efter det att effekten är nådd. Vilket får den här jordenruntresan att tappa tempo och självklar framåtrörelse.
Här finns heller inga tydliga intentioner att problematisera, analysera eller dissekera. Det du ser är det du får och det är i längden tyvärr inte mer engagerande än en 0–0 match i ett regnigt november.
Se mer: Mycket bättre fotbollsfilmer: ”Fever pitch” (1997), ”Skruva den som Beckham” (2002), ”The Damned United” (2009).
Läs mer:
Ragnhild Ekner: ”Läktare blir ett andningshål i sorgen”
Fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
