Konsert
Lucas och Arthur Jussen
Musik av Francis Poulenc, Lili Boulanger och Sergej Prokofjev
Dirigent: Tabita Berglund
Kungliga Filharmonikerna
Scen: Konserthuset, Stockholm
De nederländska bröderna Lucas och Arthur Jussen har blivit något av en sensation. Till deras försvar krävs det inte alltid mycket för att sticka ut i den klassiska musikens värld. De är bröder, de är unga, de spelar gärna fyrhändigt och ser avslappnade ut. Nästan som om det vore ett nöje och inte ett stort allvar att vara konsertpianist. De har blivit kända för sitt självklara och tajta samspel – man har frågat sig om det är telepati vi har att göra med?
Nu satt de mittemot varandra på Konserthusets scen, vid två ihopslingrade flyglar i matchande lila kostymer. De såg ut som varandras spegelbild när de fick det svåra att se enkelt ut.
Samtidigt som Schönberg höll på med sin tolvtonsmusik skrev Francis Poulenc sin underbara konsert för två pianon och orkester som ett slags hyllning till Mozart. Trots de tidiga influenserna är de vackra melodierna, ibland med en överraskande skevhet, än i dag stilbildande. Bröderna har haft Poulencs stycke på sin repertoar i några år, vilket märktes på det intensiva och precisa spelet som aldrig förlorade känslan av ungdomlig energi. Den norska dirigenten Tabita Berglund, också hon ung och lovande, fick orkestern att andas tillsammans med bröderna. Musiken flödade fritt i en noggrant styrd ström.
Efter att ha rivit av ett extranummer bestående av Igor Romas ”Strausseinander”, en parafras över melodier från Strauss operett ”Läderlappen”, lutade sig brödraparet tillbaka i hovlogen för att lyssna på resten av programmet.
Lili Boulanger var 19 år och redan döende när hon skrev ”D’un soir triste” år 1918. Man undrar såklart vad Boulanger, detta underbarn, mer hade kunnat åstadkomma om tiden varit på hennes sida. Det är en stor sorg att vi aldrig får veta. Musiken vacklande lite där den behövde slå rot, kanske slarvades några chanser bort i de mest hudlösa passagerna, men överlag dirigerade Berglund med nerv och energi.
Lite på samma sätt var det i Prokofjevs ”Romeo och Julia”, denna ultimata gestaltning av Shakespeares drama. Här hade Berglund valt ut sina favoritdelar ur orkestersviten, ett slags greatest hits av kärlek och katastrof. När brasset spände musklerna i ”Riddarnas dans” upplevdes musiken nästan hotfull i sin råhet, och i Tybalts död brann orkestern till med sina sågande stråkar. När Berglund hittade den skälvande desperationen gick ett sus genom publiken.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik
