Före pandemin levde Qiao Yuxi för dagen. Under en balettlektion i Peking plingade telefonen till. Det var vintern 2019 och hon hade fått besked om sin årliga bonus.
Den räckte till en Hermès-väska som hon hade sett ut i förväg – och till mer.
Som advokat på en byrå hade hon råd att kosta på sig.
– Jag köpte märkesvaror, kläder, skor och handväskor. Koreanska skönhetsprodukter. Min karriär hade tagit fart och jag var optimistisk inför framtiden, precis som mina vänner, säger hon under en intervju med DN via skärm.
Periodvis bodde och arbetade Qiao Yuxi under några år i Hongkong.
– Alla jobbade hårt på dagen. På luncherna gick vi ut och shoppade, på kvällarna gick vi på fina restauranger och på klubbar. Vi använde pengarna eftersom vi visste att vi skulle tjäna ännu mer i morgon. Jag lånade till och med för att handla lyxiga varor.
I dag, vid 36 års ålder, är hon advokat på ett kapitalförvaltningsbolag i Peking. Lönen och tilläggen är ungefär som tidigare, runt en miljon kinesiska yuan per år, motsvarande 1,3 miljoner kronor.
Däremot är tiderna andra.
– Lönen är inte dålig, men efter pandemin är det svårare att tjäna pengar. Den stora skillnaden är att jag oroar mig för att förlora jobbet.
– I min ålder måste man vara försiktig på sitt arbete även om man är bra på jobbet. Det är något som alla får se upp med när de blivit 35-40 år. Då finns risken att bli utbytt.
Qiao Yuxi beskriver den mördande konkurrensen från yngre förmågor, nyutbildade och hungriga, som inte bara gäller hennes egen bransch. Bara i år har tolv miljoner studenter vid universiteten i Kina tagit examen och gett sig in kampen på arbetsmarknaden. Ungdomsarbetslösheten ligger enligt officiell statistik på 19 procent.
– De unga är energiska, billigare att anställa och beredda att arbeta längre dagar än jag, säger Qiao Yuxi om konkurrenterna.
Min fråga om lagstiftad anställningstrygghet avfärdar hon.
– Arbetsgivaren kan alltid anföra arbetsbrist som skäl. Förresten kommer AI i framtiden att kunna ersätta många jobb som görs av jurister. Därför kommer erfarenhet i branschen inte längre vara lika mycket värd.
Advokaten i Peking vågar inte längre hoppas på en lysande yrkeskarriär. Osäkerheten har skakat om henne. Och hon märker att det inte är samma fart på landets ekonomi längre. Värdet på lägenheten hon äger i Peking har sjunkit med över 20 procent sedan fastighetskrisen inleddes för fem år sedan.
– Jag var ung och det var verkligen galet att spendera så mycket pengar som jag gjorde mellan 2015 och 2019. Nu skulle jag aldrig betala 30 000 yuan för en handväska. Samtidigt är jag glad för att jag äger just den i dag, när den ökat i värde till 85 000.
Balettlektioner tar hon fortfarande, hon är medlem i en golfklubb och har investerat i en exklusiv fällbar cykel. Men några lyxiga märkeskläder blir det inte längre.
De nya tiderna har utmynnat i att hon som inte brukade spara någonting av lönen i dag lägger undan hälften. Qiao Yuxi och hennes man känner att de måste ha en buffert för framtiden.
– Folk runt om oss har reagerat på samma sätt och blivit försiktiga, säger hon.
Hur Kinas ekonomi klarar sig de närmaste fem åren kommer att avgöra hur Qiao Yuxi och andra vågar spendera sina inkomster. Men förhållandet går också att vända på: Om hon och andra invånare känner framtidstro och vågar använda sina pengar skulle det ge hela samhällsekonomin en skjuts.
Att framkalla just detta tillstånd är, enligt vissa ekonomer, det verkliga testet för den 15:e femårsplanen – för åren 2026–2030 – som Kina diskuterar vid ett möte i Peking den 20–23 oktober. Det är vid dessa tillfällen som det kinesiska kommunistpartiet under mer än 70 år har stakat ut vägen för landets utveckling, ofta genom att sätta mål för produktion och investeringar.
I över två årtionden år har ledare i Peking pekat ut den privata konsumtionen som nyckeln till att Kinas ekonomi fortsätter att växa. Däremot har lite gjorts för att stimulera denna konsumtion. I Kina står den för endast 40 procent av bnp. Motsvarande siffror för EU och USA är 52 respektive 69 procent.
I somras började landet betala ut 3 600 yuan per barn och år för varje barn under tre år, för att stimulera barnafödandet. Men för att verkligen locka invånare att spendera, i stället för att spara för ålderns höst eller långvarig sjukdom, skulle femårsplanen behöva utöka det sociala skyddsnätet med gigantiska summor.
Och en sådan modell har ledaren Xi Jinping avrått ifrån med förklaringen att det hotar skapa ”lata människor” och allvarliga ekonomiska och politiska problem.
– Jag räknar inte med att ett skyddsnät i framtiden ger mig några större summor. Därför måste jag lita på vad jag sparar själv, säger advokaten som slutat sätta sprätt på lönen.




