När det Malmöbaserade kollektivet Teater Kobra inte fick bidrag till att genomföra sin serieföreställning ”Tjejer”, inspirerad bland annat av Lena Dunhams kultförklarade tv-serie ”Girls”, bestämde de sig för att ta saken i egna händer. Under en intensiv sommarvecka förra året arbetade de oavlönat för att färdigställa ett pilotavsnitt och marknadsföra sig i sociala medier.
– Jag trodde så mycket på den här idén, jag visste att det skulle gå om vi bara försökte lite till, berättar Agnes Sabel som är konstnärlig ledare och regissör för Teater Kobra.
Hon fick rätt – snart rullade nyfikna mejl och bokningar in, och på premiären fylldes Pizzeria Rex, nära Nobeltorget i Malmö, till brädden med vänner, bekanta, och annat teaternyfiket folk. Nu har ”Tjejer” växt till sex delar, och intresset verkar hålla i sig.
– Alla ser ju på serier, så jag tänkte: varför inte överföra det formatet till teater?
Agnes Sabel tror att det som lockar publiken till föreställningarna är att det bjuds på bra teater i en avväpnande miljö.
– Källaren i den här pizzerian är ju sjukt sunkig, helt ärligt. Alla har en öl i handen, några sitter på kuddar på marken. Scenen är nära och ämnena rör sådant som vår publik möter i vardagen, och mycket humor. Men det är inte bara flams, vi jobbar hårt för att ge publiken teater med hög kvalitet.
Teater Kobra är ett av många unga scenkollektiv som är aktiva just nu. Grupperna rör sig i storstäderna, inte långt från de stora scenerna, men de hittar ofta helt andra slags tillhåll för sin teater: pizzerior, källarlokaler, gamla panncentraler, och klubbdansgolv.
I mars stod till exempel nattklubben Under bron i Stockholm värd för teatergruppen Teater Hets premiär av ”Jag orkar inte träffa mig i kväll”. Historien om fest, ungdom och utanförskap utspelade sig mitt på ett av huvudstadens mest populära dansgolv, de fyra skådespelarna kryssade mellan fullsatta stolsrader. Och några månader tidigare, i december, satte kollektivet Hjärter Fem – ”kända för att ha snygg publik” enligt deras Instagramprofil – upp den hyllade ”Vinterpjäsen” på Brunnsgatan Fyra. Därtill finns Teater Luma, Kollektivet Pöl, och Scenkollektivet Rostvit, för att nämna en handfull andra frigrupper i Stockholm.
– Folk säger: ”Var är den här unga, coola teatern?” Men öppna era ögon, ser ni inte? Vi är ju här! säger Agnes Sabel och fortsätter:
– Och vi drivs inte av någonting annat än en vilja att experimentera och utforska vårt konstnärskap.
Under våren har kultursidorna debatterat teaterns coolhet och, i förlängningen, dess förmåga att locka en ung publik. Sara Berg drog sig i Sydsvenskan (31/3) till minnes häftiga teaterupplevelser i 00-talets Malmö. GP:s Johan Hilton (20/4) frågade om det verkligen är så viktigt att unga tar sig till teatern – kan de inte bara få göra det de helst vill, dricka öl på krogen?
Hampus Hallberg, konstnärlig ledare för frigruppen Administrationen, konstaterade (DN 5/5) att teaterns förmåga att locka en ung publik hänger ihop med åldern på utövarna. I jämförelse med våra nordiska grannar har Sverige haft få regissörer under 40 på sin nationalscen.
Grundarna till scenkollektivet Rostvit är varken gamla, Dina Lagerman, Nina-Jane Jacobson och Kema Rausner är alla i tidiga tjugoårsåldern, eller håller till på någon nationalscen. Utan de håller till på Värmeverket i Bredäng, en före detta panncentral som sedan några år huserar diverse kulturevenemang.
Det är fredag och en vecka till premiär för ”Ab ovo”, en modern tolkning av ”Iliaden” skriven av Ella Rae Rappaport, dramatiserad av Dina Lagerman, och regisserad av dem båda. Utöver Nina-Jane Jacobson och Kema Rausner består ensemblen av fem skådespelare som sammanlänkats från olika håll – några är bekanta sedan gymnasieåren, andra hörde talas om kollektivet och ville vara med. I centrum för berättelsen står it-girlen Sköna Helena (Ellen Sarkisian Åkerman).
Rollerna i kollektivet är flytande – i en uppsättning kanske man är skådespelare, i nästa kostymör – och stora delar av processen är ett samarbete.
– Det gör att allt går snabbt, processerna blir mycket kortare, så man kan enkelt kommentera det som händer just nu, säger Dina Lagerman, och Ella Rae Rappaport ger ett exempel:
– ”Ab ovo” handlar om hur folk i dag väljer att ta in, eller att inte ta in, omvärlden. Att inte riktigt vilja se eller lyssna.
Rostvit har bjudit in både DN och en klass från gymnasieskolan Södra latin att se på ett genomdrag. Det är mörkt och kallt inne i det stora betongrum som är scenen för pjäsen. Inför premiären ska här byggas upp 140 läktarplatser.
– Som en grekisk amfiteater, säger Dina Lagerman.
– Jag har varit väldigt inne på ”Iliaden” och den gamla, grekiska dramatiken, det stora teaterarv som ligger till grund för dagens teater. Och särskilt Helena som beskylls för hela det trojanska kriget, men saknar röst i berättelserna, forsätter hon.
Efter repet får Södra latinarna analysera pjäsen, ställa frågor, och så vill de veta hur det går till att hålla på med friteater – hur vågar man ta plats i en så konkurrensutsatt bransch?
– Jag tyckte tidigare att det var så pinsamt att höra av mig till folk som gör teater, men insåg att det bara inte får vara pinsamt att vilja något, att vara passionerad, säger skådespelaren Filip Jönsson.
– Jag kände efter ett tag att jag bara måste våga höra av mig utan att tycka att det är så jävla cringe, instämmer Kema Rausner.
Både Kobras Agnes Sabel och Rostvits grundare ser sina frigrupper som ett sätt att ge plats åt sitt skapande med eller utan de etablerade sceninstitutionerna. Samtidigt som de drömmer om att en dag släppas in i de så kallade finrummen ser de inte på sin nuvarande verksamhet enbart som en plantskola, utan snarare som ett utrymme för att göra saker de annars inte kunnat göra.
– Frigrupperna är ju just fria att experimentera. Vi kan göra vad fan vi vill, säger Agnes Sabel.
Läs mer:
Maria Müllern-Aspegren: Teaterdebatten känns som en bitter vårdnadstvist om ungdomen
Hampus Hallberg: Såklart teatern blir ocool när alla är så gamla
Jacob Lundström: Hur ”coolt” är äckelägget i Göteborg?
