Svensk parasport gör en nystart för att få fler barn med intellektuella funktionsnedsättningar att hitta till idrotten.
I helgen pågår ett familjeläger i Malmö, där barn och föräldrar får möjlighet att testa olika sporter, inspireras och skapa en gemenskap.
Därtill släpps den unika barnboken ”Heja Speciell” (Olika förlag och Special Olympics Sverige) skriven av Cecilia Rihs med illustrationer av Johanna Arpiainen.
Satsningen behövs, säger Linnéa Björndahl, som är nationellt ansvarig för Special Olympics Sverige – verksamheten inom Svenska parasportförbundet som innefattar breddidrott för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– Om man tittar på målgruppen är det få som är aktiva, både om man ser till föreningsidrott och hälsotal. Ohälsan är mycket högre, både fysiskt och psykiskt, säger hon.
– Det är till exempel tre gånger vanligare med fetma och nästan dubbelt så vanligt med diabetes. Det finns en ökad utsatthet för den här målgruppen som vi måste jobba med.
Vi är duktiga i Sverige på att föra registerbaserad statistik men när det gäller den här målgruppen har vi inte gjort det.
Hela parasporten tappade enligt Björndahl 32 procent av sina deltagartillfällen under pandemin och är inte tillbaka på de aktivitetsnivåer som redan innan dess var låga. Hur stort tappet varit för just idrottare med intellektuell funktionsnedsättning vet man inte.
Mätningar har varit bristfälliga eller icke existerande. Det i sig är ett problem, säger Linnéa Björndahl.
– Det är också något vi tittar på nu, parallellt med den här boken går vi ut och undersöker hälsan hos barn och unga.
– Vi är duktiga i Sverige på att föra registerbaserad statistik men när det gäller den här målgruppen har vi inte gjort det. I många år gjorde till exempel Folkhälsomyndigheten sin årliga folkhälsoenkät, men man tittade inte på personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Vad beror det på?
– Det kan ha varit känsligt, med tanke på historien med institutioner och så vidare. Det kan finnas en rädsla där. Men sen tror jag också att det kan finnas en kunskapslucka, och att vi behöver jobba med anpassningar (vid undersökningar).
– Nu när vi gjorde enkäten har vi använt enklare text, bildstöd. För att göra det tillgängligt för målgruppen att kunna svara.
Special Olympics Sverige fungerar i dag som ett stöd för runt 20 olika specialidrottsförbund, och i förlängningen därmed för föreningar.
Därtill ansvarar man bland annat för landslagssatsningar till stora evenemang, som nästa års Special Olympics World Winter Games i Turin.
Men utbildning behövs.
– Rädslan för att säga eller göra fel gör att många inte vågar prata om de här frågorna. Det är också därför som vi döpt boken till ”Heja Speciell”, säger Linnéa Björndahl.
Hon förklarar:
– 2016 hade vi vår första nationella tävling. Då ville vi lyfta ”jag är speciell”, som ett slags ”inträde”. I Special Olympics är kravet att du har en intellektuell funktionsnedsättning, annars har vi inte så mycket krav. Då fick vi höra ”oj, det här kan vara att vara ute på djupt vatten, det kan bli reaktioner”. Men det är just det vi behöver. Så vi stod på oss. För det handlar om att våga prata.
Den nya barnboken bygger på sanna historier.
– Vi behöver få fler i rörelse, och då vill vi börja hos barnen – individen, säger Linnéa Björndahl.
Författaren Cecilia Rihs har samma tanke. I ett mejl till DN skriver hon:
”Att få läsa en bok där man känner igen sig tror jag är en bra pepp för att vilja bli en idrottare. Berättelserna förmedlar ju att det är toppen att träna och tävla efter sin egen förmåga och att det viktigaste inte är att vinna utan att ha roligt.”
Ricky Landgraff, 32 år, har vunnit handbollsguld i stortävlingen Special Olympics World Summer Games (2019) och är uttagen som längdskidåkare till vinterspelen i Italien mars.
Därtill tävlar han på hög nivå i crossfit.
– Vad vi har gjort under de här åren har skapat vägar för andra, säger han.
– Och att nu också höra om den här boken, att man kan få kunskap och möjlighet att börja idrotta redan från barnsben, är härligt. För det var något som jag saknade.
Idrott ska handla om inkludering och en möjlighet att prova på, säger Landgraff. Men det är också viktigt att det finns möjligheter att satsa på en mer utmanande nivå.
– För mig är det viktigt att känna att jag kommer till träningen och lär mig något, att jag kommer till ett ställe där tränaren ser mig – men utefter mina förutsättningar. Och sen kanske det kommer någon annan som har en grövre funktionsnedsättning och då får man anpassa till honom eller henne.
Hans råd till tränare ute i föreningar?
Tålamod.
– En icke-diagnostiserad 10-åring kanske lär sig så här, säger Ricky Landgraff och knäpper med fingrarna.
– Medan det kan ta fem år för någon annan. Så det gäller bara att nöta, nöta, nöta.
Läs mer:
Parasportåkare fråntagen VM-plats – hävdar diskriminering
DO: ”Även idrotten borde omfattas av diskrimineringslagen”
