Utställning
”Ruth Orkin. The illusion of time”
Kulturhuset, Stockholm. Visas t o m 16/3
Få fotografer lär vara lika förknippade med en enda bild som amerikanska Ruth Orkin (1921-1985). Hennes ”American Girl in Italy” togs på en reportageresa i Florens 1951 och har blivit en feministisk fotoklassiker.
När Orkins livsverk nu visas på Kulturhuset förekommer bilden hela fem gånger i olika versioner: som vintage-print, stort uppslagen på en vägg, på visitkort och kontaktkopia, samt i ett faksimil av Cosmopolitan-artikeln där fotot ursprungligen publicerades.
Ändå är det långt mer än en enskild bild som blir det bestående intrycket efter att ha vandrat genom salarna i Galleri 3. Här visas Orkins fotografi i sin fulla bredd.
Ruth Orkin föddes 1921 och växte upp i Hollywood som dotter till en stumfilmsaktris och en leksaksfabrikant. Redan som 10-åring fick hon sin första kamera. 17 år gammal tog hon den med sig på en uppmärksammad cykelresa över hela kontinenten, från Los Angeles till världsutställningen i New York 1939.
Drömjobbet var redan då att bli filmfotograf i hemstadens drömfabrik. Men dörren till yrket förblev stängd för kvinnor och Orkin öppnade i stället ett fönster mot en framgångsrik karriär som frilansfotograf i New York, dit hon flyttade 1943. Där plåtade hon för nattklubbar, dagstidningar och bildtidningar som Life och Look. Många bilder togs också på soloresorna genom Europa.
Utställningen på Kulturhuset är turnerande, först visad på fotomuseet diChroma i Madrid och kurerad av dess chefsintendent Anne Morin. Det märks att den har internationellt snitt. Den är pedagogisk utan att överdrivet förenkla eller begränsa blicken.
Besökaren lotsas genom de olika genrer och uttryck som Ruth Orkins fotografi rört sig i; från porträtt, reportage och gatufotografi till mer experimentellt bildberättande. Framför allt synliggör utställningen fotografins materialitet på ett föredömligt sätt: vintage skiljs från nya printar, kameror och kontaktkopior visar fotografens arbetsmaterial – och tidningsklipp, album, korrespondenser ger historisk vidd till bilderna.
Filmens värld blev aldrig helt och hållet Orkins. Men man kan inte heller säga att hon någonsin riktigt lämnade den. Hon förblev branschen nära och porträtterade många celebriteter ur filmens värld. 1952 gifte hon sig med filmaren Morris Engel och tillsammans gjorde de indieklassikern ”Little Fugitive” (1953), en film som lämnade starkt avtryck på den franska nya vågens regissörer.
Men också i Orkins uttryck som fotograf finns en filmisk kvalitet, i flera avseenden. Det märks redan i ögonblicksbilden från Florens, lika kondenserat livfull som en barockmålning. Men vad utställningen verkligen lyckas få fram är Orkins särskilda intresse för den enskilda bildens relation till serien.
Det kan handla om svep av hastigt tagna fotografier som dokumenterar reaktionen hos ett barn som ser sig själv på film för första gången. Eller Orkins minutiöst utformade klippböcker från resor, där småbilder i identisk storlek monterats i rutnät och försetts med korta bildtexter som kartlägger resans förlopp.
Eller hennes mångåriga projekt att fotografera stadslivet från sitt fönster på Manhattan, där inzoomade händelser och förbipasserande blir små världar i stadsmyllrets nuflöde.
Serierna fångar ett kontinuum av tid, men synliggör också den enskilda bildens tidslighet. Kanske är det här, i den seriella blicken, som Orkins fotografi är allra mest originell. Utställningen är en unik chans att komma denna blick och dess vibrerande samtid riktigt nära.
Läs mer om konst på dn.se
