Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det finns inte mycket att skratta åt i ”Macbeth”. Tredje aktens festmåltid kommer närmast, då verkligheten, alltså de mord han begått, börjar hinna i fatt dramats huvudperson. Han ser en vålnad, talar osammanhängande och beter sig så konstigt att gästerna måste gå.
Bisarrt och dråpligt om man tar fram sin svartaste humor, men mest av allt tragiskt. Måltider är allvarliga saker. Två huvudlinjer kan urskiljas: en karnevalisk-bulimisk och en annan mer cerebralt anorektisk. Kulturhistorien är full av båda, mat och ätande går igenom dess metabolism från Trimalchios gästabud i Petronius ”Satyricon” över nattvarder, otaliga stilleben och Ettore Scolas filmer, till Rirkrit Tiravanijas relationella köttbullsrullande på 90-talet.
Måltiden är gemenskap, försoning, förståelse. Avbruten eller ofullbordad blir den istället en brist på tillägnande, en fråga som hänger i luften.
Meta Isæus-Berlins ”Festen som inte blev av” på Kulturhuset i Stockholm ansluter sig till den här traditionen. Här är teatermaskineriet igång redan i första scenen man möter som besökare, där stolar och bord rör sig upp och ner i en mekaniskt monoton dans. Mittemot står ett slags metallkarusell som larmar och gör sig till när vajande fjäderstålspinnar slår mot plåt och kedjor.
Och så är det vatten, förstås, Isæus-Berlin element par préference i det oväntade mötet mellan en middagsdukning och en vågmaskin, eller ett stympat och drunknat köksmöblemang i en prydlig liten pool. Ett kortslutet badkar tappas och fylls samtidigt med vatten i en evighetsloop.
Meta Isæus-Berlin har i över trettio år skapat installationer och har en särskild känsla för starka gestaltningar. Redan i genombrottsverket ”Chair beside bed” 1996, visade Isæus-Berlin att hon med enkla medel kunde ladda vardagliga föremål med starka stämningar.
”Smygkuvning” på Thielska galleriet för tiotalet år sedan var en tyngd som hängde i en fjäder från taket och hotfullt gungade upp och ner genom ett hål borrat i ett dukat bord för två. Badrumsinstallationen som bland annat visats här på Kulturhuset, där vatten forsar upp ur och över kanten på handfat, badkar och toalettstol, gestaltade i renoveringshysterins tidevarv på ett ytligt plan paniken inför en VVS-installation som gått väldigt fel, men framför allt rörde den vid psykologiska skikt: Ett badrum är en intim sfär där smuts och annat ska spolas bort, inte bubbla upp och välla fram med full kraft.
Hemmet och det alldagliga har som synes varit Meta Isæus-Berlins urscen och utgångspunkt. ”Festen som inte blev av” fortsätter på det spåret, här antyds en konfliktfylld familjehistoria i ett tiotal stationer.
Samtidigt är det som att den här vaga berättelsen, som växer fram mellan de olika tablåerna, lägger sig som en blöt filt över dem. De olika installationerna blir lite av illustrationer till en tänkt dramatisk kurva, mer än starka verk utifrån vilka dramatiken bryter fram.
Den nedsläckt svarta sovrumsinteriören ”As I remember”, där vissa av inventarierna får konturer av UV-ljus, fungerar bättre om man lyckas tänka bort kontexten den ingår i. Eller avslutande ”Kris”, en itubruten säng där en fläkt går igång då och då och blåser stormvindar genom de lakan som är upphängda ovanför. Det är mer teatermaskineri och – vad ska man kalla det, ingenjörskonst? – än mardröm och poltergeistutbrott.
Mycket väsen för ingenting? Det vore att gå för långt, det här är ingen dålig utställning och de målningar som får bilda en egen installation i ett rum mot slutet överraskar genom att paradoxalt nog vara både öppnare och friare men också mer gåtfulla än de mer typiska och teatrala verken.
Men Meta Isæus-Berlins drama landar den här gången mer i absurd diskbänkssurrealism än isande relationsuppgörelse, det är så att säga mer ”Svensson, Svensson” än Lars Norén. Vilket man kan uppskatta. Själv saknar jag ändå vålnaderna.
Läs mer: Måleriet blev ett sätt för mig att få vara i pappas universum
Läs mer om konst på dn.se




