Utarmade stadskärnor får ett lyft av samtidskonst

Den polska gatukonstnären NeSpoons knypplade spetsmönster täcker fasaden till ett femvåningshus vid Viskan i centrala Borås. Spröda och ändå monumentala löper de mellan fönsterbanden, liksom i trots mot byggnadens funktionalistiska fyrkantighet – och samtidigt så helt i linje med textilstadens historiska traditioner.

NeSpoons väldiga väggmålning hör till de spektakulära inslagen på årets Boråsbiennal, som i denna åttonde upplaga annars ter sig mer återhållen, men också konstnärligt och tematiskt mer genomarbetad än förut. Av de verk som strötts ut i stadskärnan har flera smugits in i den offentliga miljön på ett sätt som gör att de förändrar den utan att egentligen sticka i ögonen.

Placeringen av Ugo Rondinones regnbågsskylt med texten ”Long last happy” är ett fint exempel på hur ett i grunden rätt bullrigt konstverk kan få något diskret och nästan esoteriskt över sig bara det hamnar rätt. Bågen kunde lätt ha kommit upp över gågatan eller stationsentrén och mest liknat en dum reklamskylt – nu pryder den istället taket till ett av höghusen vid Stortorget där den lite undanskymt tecknar ett olycksbådande järtecken över stadsrummet.

Det finns fler sådana finurligheter i årets biennal, verk som får mig att fundera över vad det är samtidskonsten faktiskt kan göra med en normalstor svensk landsortsstad.

Biennalen i Borås är på många vis ett skolexempel på hur konst- och kulturfestivaler av olika slag blivit ett led i marknadsföringen och återupplivandet av stadsmiljöer i detta statistiska mellanskikt. Kommuner som utarmade av industridöd och identitetskris sett sina stadskärnor förtvina i en alltmer enahanda monokultur av kafé- och butikskedjor, ser i konsten ett sätt att snabbt ge en injektion av något unikt, vitalt i anonymiteten.

Och kanske något mer? Något lite djupare, mer varaktigt? Jag vet inte hur många utställningar av detta slag jag sett genom åren, men tror aldrig någon har saknat just den sortens ambitioner.

När Örebro nu arrangerar sin nionde ”Open Art” är förutsättningarna snarlika dem i Borås: någorlunda jämnstora städer, knappt tjugoåriga traditioner och ett utbud i ungefär samma viktklass. Dessutom alltså med en vilja till något mer än enbart pynt. Konsten i Örebro ska enligt programförklaringen inte bara ”överraska” och ”utmana”, utan också leda till ”samtal som främjar demokratin”.

Det kan vara lätt att raljera över den sortens floskler, men i resultaten framträder kanske ändå något liknande en konstpolitisk tidsspegel. Intressant att notera är att båda nästan helt saknar interaktiva verk; ”Open Art”, som är snäppet större, har som namnet antyder också en betoning på det tillgängliga och en starkare dragning åt visuell magnificens.

I Svartån flyter Marie Munks enorma livmoder; på Våghustorget reser sig Peter Johanssons orangelysande teaterscenografi ”Edens lustgård”. Och Valeria Montti Colque har i biennalens vildaste ingrepp förvandlat Karl XIV Johans monumentalstaty vid Järntorget till en färgsprakande gudinna ur mapuchefolkets mytologi.

I den jämförelsen ter sig Boråsbiennalen närmast beskedlig. Å andra sidan är den desto mer kuratoriskt välkomponerad, med en tydlig konstnärlig kärna, och det är ingen slump att några av de bästa verken finns att se inne på konstmuseet. Som Alicja Kwajdes installation ”The heavy light”, där ett skenbart viktlöst stenblock kretsar i mörkret balanserat av en ensam glödlampa, likt en otymplig planet runt en falnande sol. Börjar man vandringen här sätter det tonen för en intrikat reflektion om minne, konst och evighet.

Nere på stan fortsätter den i märkvärdigheter som David Molanders små tittskåp, inspirerade av 1700-talsmålaren P A Halls miniatyrer och inbyggda i fasadbelysningen vid åstranden. Eller Christian Anderssons monstruöst uppförstorade dolksvans i brons, en hommage till detta uråldriga, mikroskopiska urdjur som här ses kravla fram över stenläggningen, oberört av all den rastlösa civilisation som snart ska malas ner till fossila sediment.

Här främjas nog inte samtal om demokrati men väl tystnad och förundran. Jag tror det kan vara lika mycket värt.

Läs mer om konst på dn.se