Utställning
”Wiener Werkstätte. Konst/hantverk”
Millesgården, Lidingö. Visas t o m 26/1
I det tidiga 1900-talets Wien fanns det ingen hierarki mellan konstnärer, arkitekter och hantverkare. Det syns i utställningen ”Wiener Werkstätte: Konst/hantverk” på Millesgården. I ”Wienverkstäderna”, som med tiden skulle ge namn åt en hel stilriktning, var det samarbete som gällde. Här förespråkades allkonstverket och verkstäderna i sig var ett utmärkt exempel.
Det var med inspiration från den brittiska Arts- och craftsrörelsen som arkitekten Josef Hoffmann, konstnären Koloman Moser och textilfabrikanten och mecenaten Fritz Waerndorfer 1903 grundade produktionskooperativet Wiener Werkstätte. De ifrågasatte den tilltagande industrialiseringen och ville istället lyfta både hantverkets och hantverkarens status. Konsten skulle genomsyra allt ifrån arkitektur och möbeldesign till mode och konsthantverk.
I utställningens fyra olika delar sammanfattas Wiener Werkstättes 30 år av verksamhet på ett föredömligt överskådligt sätt av Millesgårdens intendent Martin Liljekvist och hans curatorskollega från Museum für Angewandte Kunst (MAK) i Wien, Anne-Katrin Rossberg.
Här framgår det tydligt hur kooperativet påverkades av allt ifrån skiftande stilriktningar till innovativa upphovspersoner, mecenater, kunder och ekonomiska fram- och motgångar. De 200 objekten inkluderar möbler och tyger, grafik, böcker, illustrationer, leksaker, kläder, smycken, silver, glas och keramik. Många av objekten är inlånade från MAK.
Snart sprider sig en känsla av ren och skär glädje i mig – för denna presentation andas ovanligt nog kvalitet rakt igenom. I objekten i sig, i den väl underbyggda och gediget genomförda utställningen, därtill i katalogens välskrivna texter och formgivning i Wiener Werkstätte-anda av Samuel Voigt Lind.
I en av de första montrarna skildras de forna verkstäderna på Neustiftgasse 32-24. Här bedrevs tillverkning enligt mottot ”Det är bättre att ägna tio dagar åt att arbeta med ett föremål än att tillverka tio föremål på en dag.”
Kunderna togs emot i en luftig reception med utställningsyta. Arkitektkontoret, bokbinderiet, snickeriet, metall- och läderverkstäderna hade alla egna rum med specifik färgkodning. Metallverkstadens möbler, stegar och skaft på verktygen var röda, snickeriets blå, bokbinderiets gröna. Samtliga föremål märktes med både formgivarens och hantverkarens signaturer. I de personliga monogrammen, omsorgsfullt utformade av Koloman Moser, inramades formgivarnas initialer av en kvadrat och hantverkarnas av en cirkel.
I vår rationella tid framstår den här typen av genomtänkta och påkostade verkstäder som näst intill otänkbara, men i det tidiga 1900-talets Wien hyllades ”den sociopolitiska klokskapen” hos upphovspersonerna i pressen. Och grundformerna från monogrammen gick sedan igen i allt som tillverkades under de tidiga åren.
Wiener Werkstättes radikalt geometriska stil förebådade formprinciperna inom både art deco och Bauhaus funktionalism. I en monter visas fotografier och möbler från Hoffmanns första offentliga byggnad, Purkerdorfs sanatorium, ett typexempel på rörelsens tidiga, estetiska vision där allt, inklusive bestick och gallerlika blomställ i metall, reflekterar fasadens formspråk.
Det var framför allt den assimilerade judiska övre medelklassen som var mottaglig för de avantgardiska konströrelserna. Men de strama, Charles Rennie Mackintosh-inspirerade linjerna och experimentella ytbehandlingarna som utmärker till exempel inredningen till systrarna Flöges modesalong från 1904, övergavs snart. Den välbärgade kundkretsen ville nämligen att deras välstånd skulle synas och efterfrågade därför mer ornament.
Josef Hoffmans och Koloman Mosers idé om allkonstverket fick sin kulmen i Palais Stoclet i Bryssel, som byggdes 1905-1911 och har fått en egen monter i utställningen.
Det handlar om ett privatpalats, med obegränsad budget, som fick den tyske konsthistorikern Karl-Ernst Osthaus att utbrista: ”Inget liknande har skådats i Europa sedan barocken!” Så var det också idel marmor på väggarna, intrikata, geometriska stenläggningar på golven och mönstrade mattor på dem. I matsalen kompletterades det hela med en monumental mosaikfris av konstnären Gustav Klimt (vars livskamrat för övrigt var en av systrarna Flöge).
En av många höjdpunkter i utställningen är annars en återuppbyggnad i skala 1:1 av nattklubben Kabarett Fledermaus bar från 1907, vars original under ledning av Josef Hoffmann fick en bardisk som består av 7 000 färgsprakande och individuellt mönstrade kakelplattor.
Josef Hoffmann, som var professor på Konstindustriskolan, lät sig gärna influeras av yngre förmågor. Det är en av anledningarna till att flora och fauna, om än i stiliserad form, snart tog sig in i verkstäderna.
Men det var konstnären Dagobert Peche som 1915 vände upp och ned på hela affärsidén. I utställningens avdelning ”Ornamentalt utbrott” beskrivs hur Peche dekonstruerade både konsten och Wiener Werkstättes tankar om ”funktionalitet som främsta krav”. Peche satte alltid det konstnärliga framför nyttan och ersatte det geometriska formspråket med blommor. Tillsammans med Hoffmann startade han också ett experimentlabb för konsthantverksskolans examensstudenter, vilket i praktiken betydde fler och fler kvinnor i verkstäderna. Fri tillgång till verktyg och material ingick i arbetsvillkoren.
Peche gjorde starkt intryck på omgivningen med sina ornamenterade textil- och tapetmönster. Också på den då drygt 30-årige Josef Frank, som arbetade på Wiener Werkstätte 1918-20. Det var i de här verkstäderna som Frank ritade sina första mönster, lampor och metallföremål, varav några visas i utställningen.
Även om Frank bröt med tanken om allkonstverket influerades han helt klart av ”wienerstilen”. Både när han, med Wiener Werkstätte som förebild, grundade det egna företaget Haus & Garten i Wien och senare, i sitt samarbetade med Estrid Ericson på Svenskt Tenn.
Läs mer: Levande och lustfylld utställning om Svenskt Tenn
På 1920-talet fick Wiener Werkstätte negativ kritik för första gången, exklusiviteten började uppfattas som provocerande i efterkrigstidens misär. Plötsligt talades det om en ”manisk originalitet”, materiell tillgjordhet och funktionsbrist. Och helt klart var grundarna mer intresserade av konsten än av affärsverksamheten. De kompromissade inte och fick, bland annat på grund av det, redan tidigt finansiella bekymmer.
Kritikerna ogillade vad de såg som en ”vackrare vardag för rika” och faktum är att Wiener Werkstätte med tiden blev för exklusivt till och med för sin välbärgade kundkrets.
Kraschen på Wall Street 1929 blev sista spiken i kistan. Företaget gick i konkurs 1932. Men efter andra världskriget införlivades Wiener Werkstättes arkiv i MAK:s samlingar och där har de gett upphov till en mängd utställningar genom åren.
Rörelsen utgör också en viktig pusselbit i det som blev Svenskt Tenn, inte minst genom att den formade Josef Frank. Därmed har den även påverkat svensk designhistoria. Trots det är det här den första större utställningen om Wiener Werkstätte i Sverige sedan 1930. Kanske för att vi här varit mer inriktade på en vackrare vardag för alla?
Millesgårdens utställning skildrar en svunnen tid med helt andra värderingar och prioriteringar än vår. Det är tankeväckande i sig. Men det går lika bra att bara njuta av det fantastiska hantverket, där minsta lilla monogram är värt närstudier. Här är det svårt att se sig mätt.
Läs fler artiklar av Annica Kvint
Läs mer om konst på dn.se
