Vackert kartotek av varierade minnesvävar

I kvarlåtenskapen efter mina föräldrar finns tusentals brev och vykort som mamma tagit hand om efter släktingar som gått bort. Jag läser och försöker se på vilket sätt de kan ha med mig att göra, men bristen på sammanhang gör att texterna sluter sig.

Laleh Kazemi Veisaris utställning på galleri Belenius påminner mig på ett liknande sätt om stumheten i spåren efter en människa. Alla verk har samma startpunkt: en abstrakt väv gjord av konstnärens mormor. Dess former repeteras och varieras, dels i en serie pastellfärgade målningar, dels i en skulptur i valnötsträ som breder ut sig som en stiliserad matta på golvet.

Det finns en seglivad drivkraft inom konst och litteratur att tolka ett verk utifrån konstnärens eller författarens liv. Som att det vore den primära källan till dess betydelse. I utställningen finns hänvisningar till Kazemi Veisaris egen historia och koppling till olika geografier, i synnerhet mormoderns hus i skogarna i Norra Österbotten i Finland. Genom ”Relief”, den stiliserade mattskulpturen i valnöt, kanske också till Iran, en referens som återfunnits i tidigare verk av konstnären.

Man kan säga att Kazemi Veisari rör sig i skärningspunkten mellan större mönster och något nära personligt. Men det som griper tag är hur envist verken undgår att bli biografiskt krimskrams. Ingen landsbygdsexotifiering, inga skildringar av någon släktings liv.

Väven, själva ursprungsobjektet, finns inte med. Det är en frånvaro som gör försöken att greppa den till en bärande del. Målningarnas diagramliknande färgfält förskjuts och ändrar nyans, blir starkare, blir blekare.

Utställningen pendlar mellan en känsla av något faktiskt och något svårgripbart, med referenser till en rad olika abstrakta traditioner. Ting kan vara laddade med berättelser, här framträder snarast ett minnesarbete genom material, färger och former. Men laddade med titlar som ”Den som visar mig skogen” eller ”Auta minua” (hjälp mig, på finska). Det är ett vackert kartotek.

Läs mer om konst på dn.se