Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lina Selander gestaltar historiens efterverkningar i nuet. Hon återanvänder äldre dokumentärt material tillsammans med egna filmbilder, för att visa hur tekniker och ideologier påverkar samtiden. Hennes blick är kritisk, bildflödet uppseendeväckande och på samma gång nedtonat.
Så även i hennes nya utställning på Marabouparken – men här är det som om hon har vänt på tidsriktningen. Som att framtiden i stället ser tillbaka på oss, och från en punkt där vår civilisation har utraderat sig själv.
I den underjordiska konsthallen, avskuren från omvärlden, kan jag inte släppa den tanken.
Bilder flimrar förbi därnere, eller snarare resterna av dem. För de är sönderfrätta, raspiga, processade, filtrerade. Kontrastrika, samtidigt som filmerna framstår ljusskadade och felexponerade. De är övervägande i svartvitt, med korta utbrott av färg.
Jag upplever det som ett montage av filmsnuttar som hittats i något dammigt arkiv, och de spelas upp med föråldrad teknik som hackar och skevar.
Selanders suggestiva gestaltning är som en sista flämtning.
Ett dussin nya korta filmer projiceras i stora och mindre format på väldiga tygskärmar som korsar utställningsrummet. Deras tunna vävnad släpper igenom mer eller mindre ljus, och skapar spöklika dubbleringar och förstoringar av filmerna på väggarna. Bildernas utdragna skuggor överlappas dessutom av andra projiceringar. Allt bildar tillsammans en mycket raffinerad och ständigt föränderlig helhet.
En rödfärgad kornig sekvens visar en giraffs ståtliga rörelse över savannen. I andra änden av rummet ser jag hur en gepard lapar vatten i en djurpark. Bilden vackert repad och blåtonad. Det är inget som sägs rakt ut, men hos mig framkallas intuitivt en känsla av att djuren är de sista kvarvarande exemplaren av sin art.
Och varför tycker jag mig se atombombens svampmoln i en flimrande panorering av molnformationer? Vissa bilder är kulturellt inetsade på synnerven, och Selander förmår utnyttja deras ödesmättade laddning.
I utställningsfoldern nämns att delar av bildmaterialet är från Pompeji och från Gaza. Jag ser fiskar i mosaik och förstelnande kroppar. Selander visar fram en pojkes undulater som dött av bombernas vibrationer. I filmen bredvid dubbelexponeras en slingrande orm ovanpå ett sönderbombat stadslandskap. Oväntat lockar hon här fram en syn som påminner om hur Anselm Kiefer arbetar med mytologiska symboler. Och mer än att diskutera dagsaktuella konflikter ger även hon dem evighetens perspektiv.
Filmen visar hur ett avancerat mikroskop försöker ställa in skärpan på en bläckfisks synceller. Det är som att upptäcka grottmålningar inne i en bit bärnsten
Vid sidan av den täta bildberättelsen bidrar filmernas ljud i allra högsta grad till stämningen. Eller snarare till den ödsliga tystnaden. För det som då och då bryter den är ett lågt mummel av röster, avlägsna ekon, plötsliga flämtningar, tickande maskiner, lysrör som knäpper, svaga gnisslande ljud. Ibland hörs en långsam italiensk berättarröst, eller en uppläsning på svenska av en ospecificerad text.
Filmen visar hur ett avancerat mikroskop försöker ställa in skärpan på en bläckfisks synceller. Det är som att upptäcka grottmålningar inne i en bit bärnsten. Det är fascinerande hur Selander får det största att rymmas i det minsta. Och hur hon får oss att inse hur bilder kan bära på minnen inte bara av det förflutna, men också från den framtid som förhoppningsvis ändå kommer.
Läs fler texter av Magnus Bons och mer om konst
