Vad är det för nötter Maria Sveland omger sig med?

I ”Nu njuter Maggan” skriver Maria Sveland:

”Jag älskade mina barn över allt annat, men jag älskade också då och då att vara ifrån dem. Kunde båda perspektiven existera samtidigt? Inte enligt omgivningen.”

Trångsyntheten och missunnsamheten grämer henne. Sveland kan mycket väl ha haft otur i tillvarons lotteri, men det är inte utan att jag under läsningen av hennes bok flera gånger undrar vad det är för nötter hon egentligen omger sig med.

Att argumentera mot en upplevelse är förstås lönlöst. Återstår att syna verklighetsbeskrivningen.

Det finns samhällen, epoker och politiska visioner där kvinnor med barn reduceras till och avkrävs konstant lojalitet med moderskapet. Sverige 2025 kan rimligtvis inte räknas dit. Inte juridiskt, inte sett till arbete, knappast heller socialt. Säg något som i dag bejakas med större innerlighet än kvinnlig self care och mödrars egentid?

Maria Svelands premisser är på detta vis ofta tvivelaktiga eller daterade, men de tvärsäkra slutsatserna engagerar. Hon har en agitatorisk begåvning som blev uppenbar redan med debuten ”Bitterfittan”. Hon får så att säga ut människor på debattstigen.

Debutromanen om Sara, 30 år och bitter, som längtar mer efter sömn än knapplösa knull, och bryter upp från äktenskapet, kärnfamiljen och hela ”kärleksmyten”, utkom 2007 och såldes i fler än 100 000 exemplar. Sveland frilade med den många gifta kvinnors trötthet och frustration, men debatten som följde kom att handla nästan lika mycket om huruvida författaren själv var en bitterfitta som om arbetsfördelning och förväntningar på och inom äktenskapet. Några kallade Sveland för gnällig, andra spekulerade i hur hennes trosor smakade.

Det var en stundtals sexistisk sammanblandning av liv och litteratur, men den pekade på sätt och vis framåt. Maria Sveland har sedan debuten gång på gång gjort egna erfarenheter till utgångspunkt för sina böcker och texter. Skälet, får man anta, är att i den amerikanska feministen Carol Hanisch anda visa ”att personliga problem är politiska problem”.

Hennes senaste debattbok heter alltså ”Nu njuter Maggan”. Den handlar om moderskapets mödor. Fast ännu mer om de ouppnåeliga krav som Maria Sveland menar ställs på mammor i dag och som till stor del exemplifieras med mediala och triviala (tänk besserwissrar som ger råd och tittar snett i matbutiken) attacker riktade mot henne själv.

Dagens mammor är jäktade och plågade av dåligt samvete trots, eller kanske just för, att de arrangerar aktiviteter, leker i parken och lagar näringsrik mat från grunden. Mot dessa står Maggan. Hon är Maria Svelands egen mamma. Maggan har visserligen uppfostrat tre barn själv och jobbat heltid, men hon har haft vett att ta vara på de små stunderna med en Princecigg och några glas Rosita. Om hon inte existerade på riktigt hade man kunnat kritisera porträttet av henne – de nariga, rastlösa händerna, pulvermoset hon lagar, den läderartade solbrända hyn – för att vara väl stereotypt. I Maria Svelands ögon är hon både en självutplånande martyr och en förebild som inte strävar efter perfektion utan nöjer sig med gott nog.

Martyrskapet är ett av bokens genomgående teman, även om Sveland tolkar begreppet alltför inkluderande som ett uttryck för försakelse i största allmänhet. Det ”slukhål av krav, förväntningar, självuppoffring och skuld” som är moderskapet spårar hon tillbaka till Jungfru Maria, den heligaste av alla mödrar, som underkastade sig Guds vilja och födde hans son.

”Hade mitt moderskap varit lika konfliktfyllt om vi hade haft en annan religion?” undrar hon. Det är en drastisk fråga. En fråga som hade kunnat ligga till grund för en avhandling som jag hade velat läsa. Maria Sveland kastar ut den i en handvändning och läsaren antas på vaga grunder svara nekande.

Ena stunden avfärdas mäns och fäders känslor kollektivt, andra stunden framställs de som ett index, kanske rent av ett facit

Oviljan att ta intressanta frågor på det intellektuella allvar de förtjänar är en av bokens laster. ”Nu njuter Maggan” förmår inte övertyga mig om att det är kulturen, eller för den delen religionen, som gör moderskapet svårt. Att föda och fostra ett barn är en av livets stora uppgifter, men inget tyder på att Sveland övervägt att föräldraskapets kraftansträngning därmed är essentiell.

Analysen, i den mån man kan tala om en sådan i ”Nu njuter Maggan”, har också en tröttsam slagsida. Fokus ligger på vad moderskapet tar – och gudarna ska veta att det gör det. Vad det ger, jag syftar inte bara på kärleken, utan lika mycket på sociala och existentiella aspekter, förbigås däremot.

Männen, papporna då?

Maria Sveland lyfter fram relevant statistik om att de generellt tar ut långt mindre föräldraledighet än kvinnor och fortfarande utför mindre obetalt hushållsarbete. I övrigt blir de i ”Nu njuter Maggan” framför allt föremål för projiceringar och just generaliseringar. Maria Sveland närde som nybliven mamma en som hon upplevde det skammad längtan efter att få vara i fred och tänka, ”medan min man och andra pappor i min närhet inte tycktes lida av hälften så dåligt samvete, trots att det var de som försvann till sina jobb efter ynka två veckors gemensam föräldraledighet.”

Ena stunden avfärdas mäns och fäders känslor kollektivt, andra stunden framställs de som ett index, kanske rent av ett facit. De borde visserligen ta mer ansvar för barn och familj, samtidigt uppmuntrar Sveland mödrar att känna mindre skuld, dåligt samvete och skam när de jobbar, reser, festar eller drar sig undan. Varför? För att männen – om det nu stämmer – inte gör det. Det är ett knepigt och bakvänt resonemang. Skuld känner vi ju när vi tycker att vi har handlat eller prioriterat fel, och skammen har en reglerande verkan. Fast i de termerna resonerar Maria Sveland över huvud taget inte.

Jag kämpar verkligen för att finna en logik i denna debattbok.

Den påminner på flera sätt om ”Happy happy”, en antologi som Maria Sveland och Katarina Wennstam gav ut 2011. Ambitionen med den boken var att skapa nya känslolagar kring skilsmässan, få kvinnor och den där diffusa ”omgivningen” att bejaka glädjen i att upptäcka sig själva efter ett påfrestande äktenskap. Självförverkligandet framställdes där som en trojansk häst som jämställdheten skulle spränga fram ur.

Samma retorik tillämpas i ”Nu njuter Maggan”. Det är hög tid för kvinnor att befria sig från mammakrav och mammaskam. Mammor, tänk mer på er själva, unna er, manar Sveland. Det rimmar illa med patriarkatets idealkvinna, men utmärkt med kapitalismens njutningslystna individualism. Maria Svelands argumentation må vila på tvivelaktiga premisser, men hon har skrivit en bok som passar jättebra in i rådande ekonomiska system.

Läs fler artiklar av Sandra Stiskalo och läs fler bokrecensioner