Roman
Jenny Aschenbrenner
”Den enda vägen är upp, baby”
Norstedts, 218 sidor
”Barndomens landskap liknar inte de landskap man möter senare i livet” skriver Karl Ove Knausgård i sin ”Min kamp”-svit. ”I det landskapet hade varje sten, varje träd en innebörd, och både för att man såg allt där för första gången och för att man såg det så många gånger, har det avlagrat sig djupt ner i medvetandet.”
När kulturjournalisten och kritikern Jenny Aschenbrenner romandebuterar är det lätt att ta avstamp där. I detaljerna.
”Den enda vägen är upp, baby” kretsar kring Erika, som i inledningen får veta att barndomsvännen Paula är död. Hon tar ett snabbt beslut att åka och besöka Paulas mamma, som bor kvar ute i miljonprogramsområdet norr om Stockholm. Under resan sker en parallell färd längs med minnenas allé, och den historia som tar sin början i parken när Erika skyfflar snöblandat grus in i munnen och ser Paula gunga i chockrosa overall.
Aschenbrenner målar med lätta penseldrag fram barndomens och tonårens laddade landskap, distinkta markörer som piprensare och luktsuddisar blir tjuvrökning och drömmar om att få hångla. Samt den typen av skrönor som fastnar med oproportionerlig kraft i barnets medvetande: ”jag tänkte på berättelsen jag hört om någon som kastat en femöring från Eiffeltornet, att myntet fått sådan tyngd av fallet att det farit rakt genom huvudet på en människa som stod där nere, rakt genom hela kroppen och dödat henne.”
Det är skickligt fångat, och Aschenbrenner har stundtals ett flyt i skrivandet som är lätt att ryckas med i, skeenden där texten pyr av självklar intensitet: ”gympaläraren får skrika bäst han vill för han är bara vikarie och om tre år kommer han att få sparken för att han gjort en tjej på Ellagårdsskolan med barn och gud vad äckligt tror du han har knullat med någon på vår skola också?”
Vad gäller grundintrigen – den om Erika och Paula och det som ändrade allt mellan de två – håller Aschenbrenner läsaren på halster i väntan på crescendot.
Ändå svalnar mitt intresse under läsningens gång. Kanske blir det väl mycket av det nostalgiskt goda? Kanske saknas det en tydlig framåtrörelse i sidostoryn om grannen med dalmatinern? Ni vet, en sådan Mannen med hunden-figur som finns i varje kvarter, som det börjar gå rykten om. Detaljrikedomen blir här tyvärr en black om foten. Det är välskrivet men tråkigt om kaffekokare i aluminium och makaroner med rivna morötter. Och författaren känns lite konstlat diffus när det kommer till mannens fruktansvärda livshistoria. Romanens körer (under rubriken ”De andra som bor där”) utgör en levande kuliss, men som i förhållande till övriga stilgrepp skapar en något osammanhängande känsla.
Och så har vi ramberättelsen. Den om Erikas färd från innerstan ut till uppväxtmiljön och Paulas mamma (dock plus till tjusiga beskrivningen av Slussen som ”platsen där staden gått sönder”). Jag förstår det berättartekniska valet – Erika gör ju resan som hon och Paula drömde om att göra under de där åren, fast åt andra hållet – men flanörblicken känns framkrystad. Som att det behövdes utfyllnad med att kasta in halvt plumpa och värderande iakttagelser, eller en hafsig beskrivning av Sophiahemmet som en ”djupt ogästvänlig plats”. I sådana lägen önskar man att någon skulle tajtat till det hela.
Bokens kärna är snarare sådant som avlagrar sig djupt ner i medvetandet. Berättelsen om tidens ofrånkomliga gång, om ett folkhem i sönderfall, om hur den nära vänskapens intima tvåsamhet kan förändras i ett slag.
Och att ingen blir riktigt fri från det förflutna, hur många stationer på Roslagsbanan man än passerar.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
