Hiphop
Silvana Imam
”Tro”
(Naturkraft)
Börjar du också känna dig orolig för Nisj? Mannen kan ju inte ha tagit semester på flera år. Är man en svensk hiphopartist på 2020-talet, som inte rör sig inom det vaga genresegmentet ”gangster”, verkar producenten Nils ”Nisj” Svennem-Lundberg nämligen vara det enda tänkbara alternativet när det är dags att gå in i studion.
Det är lätt att förstå varför. Nisj slicka, krispiga, trendkänsliga produktioner är lika proffsiga som de är lättsmälta. Men inställsamheten kan ibland väga över i något väl slätstruket, nästan personlighetslöst. Eller är det bara för att all laglydig svensk hiphop numera låter likadan, eftersom det är han som lagt handen vid den? Är Nisj på väg att bli svensk raps Jack Antonoff?
Med tanke på allt ovanstående är Silvana Imam och Nisj en given kombination. De har jobbat tillsammans sedan Silvanas debut och delar fäblessen för det snygga och lite, lite präktiga. När hon nu kommer med sin första fullängdare på sex år möts de förstås igen.
”Tro” är ett klart lyft från 2019 års samarbete ”Helig moder”, vars lyriska utsvävningar var ansträngda snarare än snillrika och där både produktion och leverans ofta blev direkt klumpig. Det aktuella släppet flyter på smidigare, Nisj har bättre bemästrat sitt hantverk och Imam har jobbat på sitt flow, som alltid lidit av viss stolpighet.
Samtidigt är det svårt att förstå vad hon egentligen vill med det här albumet, utöver det uppenbara: att göra comeback. Men en comeback bör som bekant vara en bieffekt av ett släpp, snarare än släppets huvudsyfte. Ända sedan första ep:n från 2013 har samkönat begär, festande och andligt utforskande varit återkommande ämnen för Silvana Imam och hon gör ingenting direkt nytt av dem.
Kan ärendet vara att främja nordisk kultursamverkan? De flesta spåren har en snarlik uppbyggnad, där Silvanas vers följs av en refräng från en norsk, finsk eller dansk gästartist. Nisj beats håller prima kvalitet, men låter väl mycket som Troye Sivan eller Sabrina Carpenter för att vara minnesvärda. Insprängda här och var finns spoken word-mellanspel på ämnet ”tro”, som om man ska tro titeln (skämt åsido) väl är tänkt som ett sorts övergripande tema. Men det tappas bort bland alla kulturutbyten, språkbyten och försök till dansgolvslåtar.
Kan ärendet vara att främja nordisk kultursamverkan? De flesta spåren har en snarlik uppbyggnad, där Silvanas vers följs av en refräng från en norsk, finsk eller dansk gästartist.
Fast mot slutet händer något. ”5.40 i Grünerløkka” är en personlig uppväxtskildring med ett sound som för tankarna till tidiga Kanye West. ”Hundra” är närgången och finstämd, med mjuk autotune, ljuva stråkar och en hook som fastnar. Borta är alla störningselement från våra grannländer och sexskildringar som andas Tommy Nilsson (se raderna: ”sitter bredvid en/svank med delfiner/med en gött utav siden/jag dyker rakt i den/och simmar i frihet” på ”Sprit & blondiner”).
I de talade passagerna manar Silvana Imam till introspektion. Man önskar att hon hade lyssnat till sina egna råd, i stället för att blicka ut mot Skandinavien. Då hade hon kanske fått comebacken på köpet.
Bästa spår: ”5.40 i Grünerløkka”, ”Hundra”
Läs fler skivrecensioner och mer om musik