Våldet och slaveriet var grunden för vikingarnas expansion

I sextonårsåldern gjorde jag ett försök att introducera en australisk utbytesstudent för den svenska kulturen. Hon presenterades med en engelsk översättning av min absoluta favoritbok, Frans G Bengtssons ”Röde Orm” men hennes reaktion gjorde mig besviken. En hemsk bok om hemska våldsverkare som for omkring och mördade oskyldiga och försvarslösa människor!

Inte en helt originell syn, naturligtvis, på det vi brukar kalla vikingatiden. I sin svenska historia från 1970 var Vilhelm Moberg till exempel noga med att slå fast att våra glamouriserade förfäder i själva verket var hänsynslösa gangsters. Moberg inledde också sin historia med att påpeka trälväsendets enorma proportioner i det gamla Sverige, i medveten polemik med nationalistiska författare som velat framhålla Sverige som ”frihetens stamort på jorden”.

Kanske är det ändå enklare att se de sidorna utifrån (och då behöver utkikspunkten inte ligga så långt bort som Australien). I engelsmannen Neil Price nya och mästerliga historia om vikingatiden framställs våldet som epokens svenska musikunder, Nordens kulturella spetskompetens och exportvara. Slaveriet är en grundbult i en cyklisk ekonomi som bygger på att man erövrar slavar som i sin tur bidrar till expansionen genom att säljas, eller sättas i arbete.

Trälar drev stora delar av den industri som gjorde vikingatågen möjliga (2 650 dagsverken, påpekar Price i en av de belysande detaljer som gör hans bok till en sådan upplysande upplevelse, gick åt för att bygga ett enda vikingaskepp och ”ytterligare 13 500 arbetstimmar att bearbeta järnet till nitar och beslag”). Den enorma ullproduktion som var nödvändig för drakskeppens segel (ett enda segel krävde ”tre eller fyra årsverken”) byggde troligen helt på trälkvinnors arbete.

Andra bortrövade kvinnor fick bli vad som i dag skulle kallas sexslavar (proceduren som Geijer, i sitt nationalromantiska epos ”Vikingen”, beskrev i raderna ”I Valand jag tog mig en mö – / i tre dagar grät hon, och så blev hon nöjd.”). Genetiska undersökningar visar att en stor del av Islands befolkning härstammar från importerade keltiska kvinnor. ”En rosenröd syn på detta skulle vara att hundratals eller rent av tusentals kvinnor från områden från Irländska sjön plötsligt hittade nordiska pojkvänner med vilka de ville börja ett nytt liv i Nordatlanten”, kommenterar Price torrt.

Ett citat som visar varför Price bok trots den bedövande mängden arkeologiska data ändå är lustfylld läsning (Henrik Gundenäs översättning är även den något av ett mirakel, utförd med en stilkänsla man sällan finner när engelsk sakprosa ska tolkas).

Inte bara har han den sortens vinnande humoristiska tonfall som faller sig lätt för britter –när Adam av Bremen av moraliska skäl vägrar att återge hur det egentligen gick till under stora blotet i Uppsala utbrister han ”Fan också!” och när Snorre påstår att de stupade kämparna i Valhall belönas med brynjor som sittunderlag på långbänkarna kommenterar han ”ganska obekvämt, skulle jag tro”. Framför allt har han den poetiska blick som kan få arkeologiska fynden att tala.

Det sker ibland genom rena kataloger av märkligheter.  Sånt man finner i vikingatidens gravar: ”Ett svärd kunde köras lodrätt ner i graven, eller också kunde en sköld läggas över ansiktet eller vid livet. Ett mynt, ett enda, som redan var hundra år gammalt och blankslitet, kunde läggas invid den döde. Det finns en serie gravar där alla liken håller en slät, vit sten i handen. I något fall har en häst letts ner i graven och faktiskt stått på liket innan den blivit slaktad.”

Kanske är allt detta bara tablåer, spekulerar Price: slutscenen i Hamlet, obegriplig om vi inte känner till det rituella dramat som lett fram dit? Så ser hans tillvägagångssätt ut: även om han inte är en fiktionsförfattare som kan tillåta sig att fylla i den saknade berättelsen suggererar han fram vår känsla av att berättelsen finns där.

Det är av alla dessa detaljer Price och andra arkeologer kunnat forma den stora bild de skriftliga källorna utelämnat. Ett krigsherresamhälle växer fram efter det stora sammanbrott på 530-talet som avslöjats av vulkanologer – klimatkatastrofen som, vågar Price mer eller mindre fastslå, ligger bakom myterna om Fimbulvintern (Gigantiska vulkanutbrott i Mellanamerika, tre år utan sommar i Skandinavien, halva befolkningen stryker med).

Räderna har förekommit länge och så att säga i medieskugga innan vikingarna stormar in i den upptecknade historien genom den berömda räden mot Lindisfarne 793. De eskalerar genom en inre dynamik, hela migrantsamhällen färdas snart runt Europa och sprider terror.

Price betonar hur välplanerade och välorganiserade de måste ha varit, samtidigt hur relativt sätt jämlika. Ambulerande piratsamhällen, inte så olika dem vi har vittnesbörd om från 1700-talet: lika fascinerande, lika lätta att romantisera, lika långt från Geijers viking och som Pirates of the Caribbean från verklighetens Svartskägg.

Det är storheten i Price bok. Bakom myterna och stereotyperna suggererar han fram en verklighet som både är mer främmande och mer detaljrikt klar än något vi hade kunnat föreställa oss.

Kammarna som avslöjar hur stor vikt dessa mc-gangsters fäste vid sina frisyrer, strykbrädor av ”valbensplattor dekorerade med vackert slingrande djur” där kläderna ströks ”med hjälp av ovala glättstenar av ihåligt glas, gröna eller blå, där en flat sida lades mot plagget.” DNA -signaturen från några husmöss på Madeira som avslöjar en okänd landstigning av ett danskt vikingaskepp en gång i tiden. Hamlets dödsscen, med rekvisita och stupade skådespelare utströdda på scen.

Tack vare Neil Price är resten faktiskt inte tystnad

Läs andra texter av Jesper Högström och andra av DN:s bokrecensioner