I DN Kulturs artikelserie gräver skribenterna i sandstranden och skriver om livet vid vattenbrynet.
Det var en alldeles underbar, strålande dag. Solen stod högt, så högt som den alltid brukade stå vid den här tiden, det var tidig eftermiddag, luften mättad. Vi hade under förmiddagen begett oss ut på en strapats. Den typen av strapats ön tillät; den var liten, väldigt liten. Vi hade vandrat uppför en bergstopp. Eller kulle, beroende på hur man ser det.
Vägen dit var ljuvlig, kuperad terräng, vilt växande bambu, den stickande doften av citrongräs. Tänk, att man kan promenera där citrongräs växer fritt! Vid en gammal grav stannade vi till och tittade. Tänk, att britter kan ligga begravda här. Tänk, att the commonwealth är överallt.
Frankrike tar bättre hand om sina (forna) kolonier, muttrar man. På mynten syns fortfarande drottning Elizabeth II:s profil
På toppen av berget ligger gamla kanoner och rostar. På hela ön finns rester, spår av slavhandeln, kolonialismen. Kanonerna? De är en påminnelse om att Saint Lucia bytte ägare fjorton gånger mellan Storbritannien och Frankrike. Spår av alla dessa upprepade strider, som britterna till sist gick segrande ur. Något vissa beklagar i dag. Frankrike tar bättre hand om sina (forna) kolonier, muttrar man. På mynten syns fortfarande drottning Elizabeth II:s profil.
På vägen ner är jag uppfylld av den glädje bara en tropisk ö kan frambringa. Att vara omringad av detta sprakande hav gör något med en, allt det gröna. Det är en ”luscious green”, säger min styvmamma och hon har rätt, det är verkligen en djup, frodig grönska överallt. Jag ser en kolibri dricka nektar. Jag hör kvitter och vågorna, vågorna, vågorna!
Väl nere vid bergets fot går jag ner till det något undangömda strandbrynet, tar av mig och simmar ut i vattnet. Jag flyter ut i det turkosa, jag tar djupa andetag och ligger på rygg, tittar upp mot himlen, jag känner en stark lycka genomströmma kroppen. Tills jag ser mig omkring och där vid min sida flyter den. En stor – definitivt av människa producerad – bajskorv.
”Du får inte fundera på vad som egentligen hände med innehållet i toaletten när du spolade. Du får inte fundera på vart badvattnet tog vägen när du drog ur proppen. Du får inte fundera på vad som hände när du borstade tänderna. Å, allt kanske hamnar i vattnet där du tänker ta en simtur; innehållet i din toalett kanske, bara kanske, snuddar lätt vid dina fötter när du sorglös vadar ut i vattnet, för på Antigua finns inget reningsverk.”
Så skriver författaren Jamaica Kincaid, när hon efter 20 år i USA återvänder till sitt födelseland Antigua i den underbara ”En liten plats” från 1988. Ett slags uppgörelse med turismen, med nykolonialismen, med hyckleriet, skriven på en glödande prosa. Oförnekbar är den, jag återvänder till den gång på gång, sidorna är fläckade av anteckningar och understrykningar.
Även om Saint Lucia i dag har ett bättre avloppssystem än Antigua hade vid 1980-talets slut, är bara en liten del av befolkningen uppkopplade till det centrala avloppssystemet. Nästan 90 procent av landets hushåll (och hotell!) har sina egna septiktankar, med varierande reningssystem. En hel del av avfallet hamnar på soptippar, eller flyter ut i vattendrag och i havet. Så här ser det ut på de flesta karibiska öar, de öar turister älskar att åka till för att få uppleva ”paradiset”.
Eller som poeten Derek Walcott (1930–2017), född på Saint Lucia och Nobelpristagare i litteratur, skrev i dikten ”After the storm”:
”There are so many islands!
As many islands as the stars at night
on that branched tree from which meteors are shaken
like falling fruit around the schooner Flight.
But things must fall, and so it always was,
on one hand Venus, on the other Mars;
fall, and are one, just as this earth is one
island in archipelagoes of stars.”
Kanske är Saint Lucia, eller grannön Martinique som man kan skymta i horisonten under molnfria dagar, verkligen paradiset. Antigua också. Men i så fall förlorade paradis – det är så mycket ondska som har märkt landskapet, livet, och gjort det möjligt för dig att ligga på en strand eller sitta på en hotellbar och dricka punch, äta en banan. För att tala med Walcott: ”Things must fall.” Eller för att tala med Kincaid: ”Till och med du skulle bli förvånad om du visste hur många svarta slavar detta hav har slukat.”
Men ibland känns det som att ön talar tillbaka, ibland känns det som att ön hämnas.
Där dog en turistande läkare förra året, sade min styvmamma och pekade mot Gros piton eller om det var Petit, i alla fall någon av de två vulkaniska pluggar som blivit öns nationalsymboler. Läkaren hade vägrat guide, hon behövde inte det, sade hon, som om hennes yrke skyddade henne från fara, och trots lokalbefolkningens protester påbörjade hon sin färd. Hon gick förstås vilse och törstade ihjäl, dog av uttorkning någonstans på vägen upp.
Titta där, i den där kröken dog en, dog två, dog en hel familj. Turister, förstås. Alltid turister
Så började och slutade många historier. Titta där, i den där kröken dog en, dog två, dog en hel familj. Turister, förstås. Alltid turister. Och deras död verkade alltid självförvållad, som ett snabbt straff från högre makter för deras oförmåga att lyssna, för deras självgodhet, för deras överskattning av sina egna förmågor. Ön tog dem alltid, till slut.
Den tog dem i trafiken, i branta svängar. Den tog dem i skogen, full av giftiga växter och farliga djur: ormar, spindlar etcetera. Den tog dem om natten, och den tog dem om dagen.
Stranden var kanske det säkraste området, där verkade det enda som kunde ta dem vara solen. Lömskt smekte den deras kroppar tills bara svedd hud, rött kött återstod. Sedan rultade turisterna omkring, illröda som stoppskyltar, och fingrade på souvenirer eller rumpor eller romdrinkar. I vattnet flöt avföringen.
Läs tidigare delar i serien:
Tora Andersson: Beach 2026 är snart här men jag orkar inte svälta mig själv
Göran Greider: Jag har börjat betrakta floden som en samtalspartner
Sebastian Nowacki: Mina speedos är en krigsförklaring mot lagom
Frans Wachtmeister: Är den nostalgiska kvinnliga sexturisten här för att stanna?
