Liksom i många sporter är det detaljer som avgör vem som gör bäst resultat i backhoppning. Bäryta, att med din kropp fånga luften och flyga på den i stället för genom, är centralt. Var och hur hopparna håller armarna är därför viktigt.
En detalj i hoppningen som Frida Westman ändrat inför den här säsongen är händerna. Hon berättar att hon tidigare – när hon höll handflatorna uppåt – hade problem med att ena armen kom för långt ut från kroppen. Efter bytet har hennes position blivit mer stabil.
25-åringen berättar att hon fick bra svar under tester i en vindtunnel i Bromma.
– Jag kan känna lite mer på luften, som att jag tar emot luften mer.
På träning kan idrottarna fokusera på olika delar men under tävling måste helheten sitta. Frida Westman säger med ett leende att det nästan är frustrerande hur fort det går på rampen, att det inte finns någon tid till att tänka.
En nyckelfaktor är uthoppet.
– Du måste få till ett rent tryck, kraft nedåt, för att kunna hoppa uppåt samtidigt som du har en framåtrörelse. Man ska trycka till från en balanspunkt mitt på foten; om du trycker på tå kommer skidorna att droppa.
Viss korrigering går att göra i luften men hopparna vill inte röra sig för mycket då det ger poängavdrag – och ett stökigt hopp betyder ofta ett kortare hopp.
– Jag har jobbat mycket med flygningen, att ha skidorna under mig från hoppet och så hålla mig spänd helt över tills jag ska landa.
Backhoppningsskidor är bastanta saker. När Westman vinklar sina vrister för att få sina 2,22 meter långa skidor rakt under sig är det tungt och påfrestande för knäna, men nödvändigt.
– Om du har skidorna för mycket ut så har du ingenting att flyga på.
När Frida Westman i november 2022 var trea i världscuptävlingen i Wisla var det första gången en svensk backhoppare stod på pallen på 30 år. Men något hände vid sista landningen i Polen, en menisk i höger knä visade sig vara skadad. I september 2023 var olyckan framme igen: en tredje korsbandsskada.
Hon ville inte ge upp känslan att kunna flyga långt, men valde att skynda långsamt och missade två världscupvintrar.
– Det är ingen skön känsla när man inte riktigt är där, fysiskt kanske men inte prestationsmässigt, och då blir jag inte heller så taggad på att vara med. Jag saknade tryggheten vid tävling.
Hon valde att ställa upp i förra årets VM, på sin hemmaplan i Trondheim. Tävlingarna blev ett plus för motivationen, ett första kvitto på att hon var på rätt väg men känslorna blandades med vetskapen att hon har så mycket mer att ge men inte kunde visa det.
Ett par niondeplatser i världscupen är bästa resultaten hittills den här säsongen men målbilden under rehabperioden var hela tiden OS – och drömmen om en medalj.
Nu i Italien gör kvinnliga hoppare debut i stor backe i OS-sammanhang. Frida Westman minns sitt allra första hopp i en stor backe.
– Jag var ganska nervös, men man måste ju typ bara göra det.
Hon skrattar.
– Så kände jag också inför de första vinterhoppen på snö i Lillehammer (i november). Jag brukar säga till mig själv att jag vet vad jag ska göra, att jag gjort det så många gånger. Och så brukar jag använda nervositeten till att bli mer skärpt. När jag blir nervös så vet jag också att då kommer jag vara bestämd.
Läs mer:
Nya dräktregler för kvinnor efter krascher i OS-backen
Nakenkontroller och röda kort när sporten jagar upprättelse efter skandalen
