Den 8 januari 2020 satt Vanessa Springora i en taxi och förberedde sig för att tala om ”Samtycket” i Frankrikes största litteraturprogram på tv, när telefonen ringde. Boken om hur G – snabbt identifierad som författaren Gabriel Matzneff – i femtioårsåldern hade groomat och inlett en sexuell relation med den då trettonåriga Springora under 1980-talet, dominerade det franska nyhetsflödet sedan flera dagar.
I luren meddelade en polis att man hittat hennes far död i sin lägenhet.
– Min första tanke var att jag hade dödat min pappa med boken. Att han hade läst den och sedan tagit livet av sig.
Här tar hennes nya roman ”Patronym” (Albert Bonniers förlag) sin början, men om det visste Vanessa Springora inget då.
Pappan har inte tagit livet av sig. Han har dött i sin ensamhet några dagar tidigare, i en lägenhet som gränsar till sanitär olägenhet. Vanessa Springora har inte talat med honom på nästan tio år, men som hans enda avkomma faller det på henne att identifiera kroppen och tömma den överbelamrade bostaden.
– Han var en mycket charmerande man, men han hade en undflyende och oåtkomlig mörk sida. Han kunde vara väldigt våldsam mot min mamma, psykologiskt och fysiskt. Under min barndom blev jag vittne till fruktansvärda scener när de bråkade. Jag höll alltid avstånd till honom för vad som helst kunde osäkra hans våldsamhet, framför allt hans maniska ordningssinne. Om man flyttade på minsta sak kunde han bli helt galen.
Barndomens bild av en fåfäng pedant som gör karriär utan någon egentlig utbildning är svår att få ihop med det som möter henne i lägenheten. Under några veckor rensar Vanessa Springora upp efter sin far, samtidigt som murarna i litteratur-Frankrike rämnar i sviterna av hennes debutroman. Polisen inleder en förundersökning mot Gabriel Matzneff. Han blir av med sina bokkontrakt, sitt livstidsstipendium och stödet från inflytelserika kulturpersonligheter. Högt uppsatta politiker som ingår i Matzneffs närmsta krets får lämna sina poster. Året därpå klubbar nationalförsamlingen den sexuella myndighetsåldern till 15 år i Frankrike.
Det bör påpekas att Vanessa Springora inte har röjt någon hemlighet. Matzneff har publicerat en rad böcker där han skriver om deras ”kärleksrelation” och om sina sexuella utlevelser med unga pojkar i fattiga länder. En av hans essäer bär titeln ”De under sexton år”. Gabriel Matzneff har suttit i franska tv-program och utgjutit sig om sina sexuella preferenser till generationskamraternas, de franska 68:ornas, förment radikala tolerans: pedofili upphöjt till motstånd mot borgerliga konventioner.
Detta gör också Vanessa Springoras beslut att lansera ”Samtycket” under sitt riktiga namn lättare. Som mångårig chef på ett av Frankrikes mest inflytelserika förlag inser hon att boken kommer att väcka uppmärksamhet.
– Det var så klart en berättelse som exponerade mig väldigt mycket, och min första reflex var att gömma mig. Men att skydda mig bakom en falsk identitet stämde inte med mitt ärende, som ju var att ta tillbaka tolkningsföreträdet till verkligheten. Jag visste inte att mitt efternamn faktiskt redan var en sorts pseudonym …
Ordet patronym stammar etymologiskt från grekiskans pater, far, och ónoma, namn. På franska betyder det kort och gott efternamn. Vanessa Springora hade genom åren hört berättelser om tillblivelsen av sitt eget efternamn, som hennes farfar Joseph, född som sudettysk i nuvarande Tjeckien på 1920-talet, ska ha modifierat när han kom till Frankrike. Joseph var känd i släkten som en krigshjälte; en man som deserterade från ockupationsmakten med livet som insats och gifte sig med hennes farmor från Normandie.
Efter föräldrarnas skilsmässa, när Vanessa Springora var sex, blev farfar Joseph hennes ställföreträdande manliga förebild och en pålitlig famn när hennes pappa i hög hastighet raderade ut sig själv ur hennes liv.
När hon rensar ut pappans dödsbo ett halvt sekel senare hittar hon två gamla foton av farfar Joseph i tonåren, iklädd idrottsmundering med nazidetaljer.
Det blir början på en jakt efter sanningen om sin farfar – och i förlängningen om sin pappa.
– För mig är också detta en bok om samtycke, men mer om samtycke till barbari. Det som intresserar mig är hur man skapar en liten fascist. Vad är det som gör att en pojke eller ung man dras med i de här idéerna?
– Det är också en sorts övergrepp mot barn, när man formar dem enligt fascismens galenskap för att skapa framtida soldater eller ideologer eller representanter för det man påstår är perfektion. Det är det som händer när man kidnappar ukrainska barn och russifierar dem. Samma sak gäller Gaza, där barnhem och fertilitetskliniker blivit måltavlor. Syftet är att palestinier inte ska kunna reproducera sig.
Vanessa Springora började skriva ”Patronym” som ett försök att förstå varifrån hennes efternamn kommer. Men efter krigsutbrottet i Ukraina trängde sig världsläget snabbt på. Parallellerna till farfar Josephs uppväxt i Sudetenland blev oundvikliga.
– Problemet med personer som blir offer för krig för att de lever i gränsområden, är att de är lite ryska och lite ukrainska, precis som min farfar var lite tysk och lite tjeckisk. Och plötsligt måste man välja. Men där många folkgrupper samexisterar har många individer flera ursprung samtidigt. Det är också mitt ärende med boken: identiteter är multipla. Och inom fascismen, oavsett var och när den uppstår, finns det en systematisk idé om att ”ena” ett folk. Det är en tanke om renhet som är vansinnig.
I ”Patronym” får läsaren följa med Vanessa Springora medan hon lägger pusslet över sin farfars förehavanden från 1930-talet och fram till sin död. Dokumentationen blir allt mer robust i takt med att svaren från krigsarkiv i Prag, Berlin och Normandie trillar in.
Det är en berättelse om hur en enskild individ, med hjälp av list och en hel skopa tur, slipper undan rättvisan, till priset av en livslång lögn. Men det är också en våldets historia, både det mellanmänskliga och det mellan suveräna stater.
– Jag ville inte fastna i banala analogier om att historien upprepar sig. Däremot kan man upptäcka cykler i vårt beteende som återkommer. I boken citerar jag Stefan Zweigs ”Världen av igår”, där han utgår från förra århundradet. Det är fascinerande att se hur han beskriver 1920-talet och man får känslan av att han pratar om 2020-talet. Han är i femtioårsåldern och förstår inte vad som händer kulturellt i Europa, med dadaismen, surrealismen …
– Plötsligt är allt mycket friare, han störs av det och skriver att han inte förstår varför flickor klipper håret kort och att pojkar har långt hår och alla ligger med alla. Min känsla är att man ser det här ifrågasättandet av vårt beteende nu, men som en del av en fascistisk diskurs, i Ryssland, USA och överallt i Europa, säger Vanessa Springora.
Frankrikes roll under andra världskriget är en aldrig sinande källa för nya litterära generationer. De självutnämnda motståndsmännen och -kvinnorna under Vichyregimen är en del av många franska släktskrönor.
I andra familjer talar man aldrig om hur far- och morföräldrarna förhöll sig till deportationen av mer än 75 000 franska judar – grannar, kollegor, bekanta – medan den pågick.
Men också i många judiska familjer som undkom Förintelsen var tystnaden under flera decennier närmast kompakt.
Anne Berests dokumentärroman ”Vykortet” från 2021 kartlägger iskallt hur den franska ockupationsbyråkratin metodiskt drar åt snaran kring en judisk familj, tills polisen en dag kommer och hämtar dem för avfärd mot koncentrationslägret. Hennes då tonåriga mormor är den enda som kommer undan. Hon talar senare nästan aldrig om sin ungdom.
Vanessa Springora har också märkt av ett behov hos jämnåriga att vädra franska familjetystnader från andra världskriget.
– Av mina nära vänner har många judiska mor- eller farföräldrar som dödades i Förintelsen, bland annat min man. Eller så var de kommunister och involverade i motståndsrörelsen och på ”rätt” sida av historien. Det finns hemligheter och tystnader och oftast handlar det om lidande och trauma hos offren. Under det halvår jag varit ute och talat om boken runtom i Frankrike har det också visat sig att många har en egen historia som rör deras efternamn från den här tiden.
Är det enklare för er, som är den tredje generationen efter kriget, att tala och skriva om detta?
– Jag tror det. Barn är alltid väldigt lojala mot sina föräldrar. Man skyddar också de riktigt dåliga föräldrarna, till och med de våldsamma. Och när föräldrar prackar på nästa generation den här typen av intuitiva tystnader och tabun respekteras det. Gentemot sina mor- och farföräldrar har man mindre lojalitet.
När Vanessa Springora tar emot i sitt hem i nordöstra Paris har Frankrikes premiärminister Sébastien Lecornu just lämnat in sin avskedsansökan. Samtidigt har den ryssvänlige Andrej Babis fått flest röster i det tjeckiska parlamentsvalet. Båda sakerna är numer hennes angelägenheter.
Hon har just messat med sin pappas kusin på den tjeckiska landsbygden, en av flera släktingar hon kommit i kontakt med under arbetet med boken. Frågorna kring det tjeckiska arvet har funnits där länge. I många år som en hägring, när järnridån separerade släkten i flera generationer.
I ”Patronym” finns en scen om hur Vanessa Springoras farfar Joseph i slutet av 1950-talet stämmer träff med sin bror Frantisek mitt i natten för att hitta en hemlig gränspassage. Bröderna har inte träffats på flera decennier, men de har hållit kontakten genom den hårt censurerade postgången mellan öst och väst. I timmar vandrar de på varsin sida av elstängslet och letar efter hålet där Joseph ska kunna smita igenom. De hittar det aldrig och sätter sig i stället ner för att prata över gränsen. Det är sista gången de träffas.
Familjen Springoras namn visar sig efter efterforskningar ha varit Springer, fram tills farfar Joseph falsifierade det hos franska myndigheter.
– Den röda tråden i boken är jakten på identitet, att försöka förstå varifrån mitt efternamn kommer. Allt börjar med namnet, det är själva roten till patriarkatet och det är därför jag döpte boken till ”Patronym”. De allra första berättelserna i vår kultur handlar om stammar och patriarker. Flickor intresserar inte sina fäder för de kommer inte att föra deras namn vidare, utan säljas i en sorts transaktion och ta en annan mans namn. I den traditionella kulturen bryr sig fäderna bara om sina söner. Så här är samhället också konstruerat i liten skala.
– Det finns ingen annan lösning än att sätta stopp för systemet och göra som slavättlingar som Malcolm X och avsäga sig sitt efternamn. Det var ett sätt att säga ”vi existerar inte i samhället eftersom vi inte har ett eget namn”. Kvinnor borde göra samma sak.
I takt med att hemligheterna och farfaderns förflutna kommer upp i dagen får hennes pappa – charmören, strebern och svikaren – till sist tydligare konturer. Hon upptäcker en livslögn som villkorat hela hans existens.
– Boken blev ett sorts sorgearbete och ett sätt att ge honom ett värdigare avsked. Nästan ingen kom till hans begravning, det var tragiskt och jag skämdes eftersom jag fortfarande var så arg på honom. Jag vet inte om jag har försonats med honom, men jag har förstått att det fanns förmildrande omständigheter för hans beteende.
Vikten av att bryta tystnaden är ett genomgående tema i båda hennes romaner. Inför frågan om det ibland inte är bättre att bara släppa det förgångna är Vanessa Springora befriande kategorisk.
– Nej. Där är jag ganska radikal. Hela min poäng med den här historien är att visa på de väldigt konkreta effekterna av en första lögn, en första tystnad. Självklart förstår jag min farfars intentioner – att inte berätta sanningen om sig själv var ett sätt att skydda sin son. Men min far kände att det fanns en outtalad skam och skuld. I stället ägnade han hela sitt liv åt att uppfinna olika egna identiteter och blev nästan schizofren. Det tjänar inget till att tysta ner, för sanningen kommer alltid upp till ytan på ett eller annat sätt.
Läs också:
Johanna Frändén: Carla Bruni verkar inställd på att följa ex-presidenten i fallet
