Teater
”Vansinnet – en resa genom själens rymd”
Av Hanna Nygren och Helle Rossing
Regi: Helle Rossing. Med: Adel Darwish, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Ulf Rönnerstrand, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf, Emil Blommé, Daniel Ekborg, Hilda Ekstedt, Kristina Issa. Ålder: Från 10 år. Längd: 2,5 tim. Scen: Backa teater, Göteborg.
En pjäs för tioåringar som tar avstamp i filosofen Michel Foucaults ”Vansinnets historia under den klassiska epoken”? Varför inte! Konstigare saker har hänt. Och är det något Backa teaters storartade och skruvade föreställning tar fasta på så är det just detta – konstigare saker har faktiskt hänt. Historien dryper av konstiga typer, och synen på vad som är sjukt respektive normalt har skiftat genom tiderna.
I centrum unga, rastlösa Elvira (starkt spelad av Emelie Strömberg) som alltid hamnar i trubbel. Kjell Vilhelmsens och Ulf Rönnerstrands gråklädda skolauktoriteter skickar henne på utredning hos Eleftheria Gerofokas utbrända kurator, som flänger mellan sex olika skolor. Ja, här saknas inte socialkritisk udd, och inför pjäsen har omfattande intervjuer gjorts med barn, skolpersonal och psykologer. Dramatiker Hanna Nygren och regissör Helle Rossing sätter så en obekväm, men ack så välplacerad termometer i samtidens ändalykt. Till dagens unga som dignar under psykisk ohälsa och diagnoser löper förstås en röd, pulserande tråd. Pulserar gör också det proggrocknummer som exploderar ur Elviras fantasi, flankerat av Kristina Issas orkester.
När Michel Foucault gör entré i polo och renrakad hjässa (Ove Wolf gör ett kusligt bra porträtt) och tar Elvira med på en resa genom historiens dårskap, går ridån upp till Marie Mobergs snygga scenrum. En gigantisk madrasserad cell blir skådeplats för bisarra karaktärer och en drömmig kostym med extra allt. Elvira möter ett hisnande persongalleri, från medeltida narrar till 1950-talets försäljare av psykofarmaka. Rasmus Lindgrens oförglömliga ”husmor” i långklänning, som bedriver vilohem för flickor och idkar destruktiv, internaliserad självkontroll, är bara en av alla karaktärer som stannar kvar.
Publikkontakten är omedelbar och i bänkarna tjoar premiärklasserna, stampar takten och går i dialog. En besvärad lärare försöker tygla utspelen – även ett teaterbesök har normer som ska efterlevas. Ett helt onödigt tilltag. ”Vansinnet” är galet bra scenkonst med Backaensemblens alla kännetecken – samspel, stor humor och skådespeleri i ögonhöjd. Ett lyckopiller som omedelbart bör skrivas ut till alla tioåriga telningar och deras vuxna.
Läs också:
I ”Vansinnets historia” blir Foucault en orm i paradiset
Därför dalade Michel Foucaults stjärna
