Vänsterpartiets resa mot makten: ”Det är nu eller aldrig”

Han hade haft några riktigt svettiga dygn. Det hade krävts två stormiga möten innan partistyrelsen gick med på att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Nu stod Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i riksdagens presscenter och försäkrade den samlade mediekåren att han hade nått en uppgörelse med S-ledaren. Men vad handlade den om?

Oklart.

– Det finns ett papper ni aldrig kommer att få se, svarade Jonas Sjöstedt den där onsdagen i januari 2019.

Vad alla däremot hade fått se var ”förnedringsklausulen”. Den var en punkt i Januariavtalet som S hade slutit med MP, C och L för att sätta punkt för den längsta regeringsbildningen i Sveriges historia:

”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Förhandlingarna efter valet 2018 hade blivit en kalldusch för Vänsterpartiet. Att S vände sig till borgerliga partier var en sak. Att man gick med på att offentligt förödmjuka V – och samtidigt räkna med V:s stöd – var något helt annat.

– Vi blev chockade när vi såg innehållet. Partiet blev förnedrat, säger Karin Rågsjö som satt i partistyrelsen vid den här tiden.

Minnet från 2019 är högst levande inom partiet och det spelar roll för vad som utspelar sig efter årets val. Där ska vi aldrig hamna igen, har vänsterpartisterna lovat varandra.

Men Vänsterpartiets krav på ministerposter har en ännu längre förhistoria. Förre partisekreteraren Aron Etzler pekar på hur en ny typ av V-politiker har tagit plats ute i landets kommuner och regioner ända sedan slutet av 90-talet. Många av dem gick partiets regeringsskola under våren och efter valet har de kommit in i riksdagen. För de här vänsterpartisterna är det en självklarhet att vara med och styra och ta ansvar, enligt Aron Etzler.

– Förr brukade sossar säga att ”vi bestämmer busstidtabellerna medan vänsterpartisterna har studiecirklar om marxism”. Något låg det väl i det, men så är det inte längre. Nu har Vänsterpartiet en generation politiker med både erfarenhet och ambitioner. Utan dem hade partiet inte kunnat driva sin linje i regeringsförhandlingarna, säger Aron Etzler.

Utöver papperet som ingen skulle få se hade Jonas Sjöstedt dragit ett par röda linjer i januari 2019. Om S-MP-regeringen gick fram med förslagen om arbetsrätten och marknadshyror från Januariavtalet så skulle V dra tillbaka sitt stöd.

Jonas Sjöstedt efterträddes av Nooshi Dadgostar och efter bara ett drygt halvår på posten hade hon fått nog. När regeringen vägrade att släppa förslaget om hyrorna ställdes allt på sin spets.

Socialdemokrater talar fortfarande med bitterhet om det som hände den 21 juni 2021. Och det var unikt. V gick ihop med högern, ja till och med Sverigedemokraterna, och fällde en statsminister från arbetarrörelsen.

För vänsterpartisterna var det värsta adrenalinkicken. Man hade rätat på ryggen och visat giganten S att det var nya tider nu.

Ytterligare en politisk vinst kom några månader senare. Dadgostars vapendragare Ida Gabrielsson fick slå sig ner vid förhandlingsbordet och komma överens med S om en höjning av garantipensionerna. Men lika viktig var en annan formulering i överenskommelsen: ”alla samarbetspartier behandlas med respekt och ges inflytande i proportion till sin storlek.”

– Det visade att det gav resultat att sätta hårt mot hårt. Jag är helt övertygad om att vi gjorde rätt, men det är klart att det skadade relationen med Socialdemokraterna, säger Linda Snecker, en av de V-ledamöter som röstade ner Löfven.

Vänsterpartisterna hade fått smak för makt. De drog samtidigt slutsatsen att skrivna avtal inte räcker i samröret med sluga socialdemokrater. Utredningar kan hamna i byrålådan, överenskomna formuleringar kan förändras när S-ministrar instruerar sina myndigheter.

– Vi har absolut fått igenom en del hjärtefrågor tillsammans med dem, men det är väldigt lätt att bli bortkollrad. Man behöver sitta med inne i rummet och ha maktpositionerna, säger Linda Snecker som i dag är konsult på public affairs-byrån Rud Pedersen.

Under åren i opposition efter valet 2022 pågick ett intensivt arbete med att göra partiet regeringsfähigt. Ingen liten uppgift med tanke på att partiet funnits i över 100 år utan att lyckas ta sig ända dit.

Partiprogrammet skrevs om i grunden och fick en mer pragmatisk prägel, bland annat skrotades kravet på att lämna EU. Ett gäng kommunalråd och riksdagsledamöter fick gå regeringsskola.

Men längs vägen har man också gett S och C nya argument för att säga nej till regeringssamarbete. Vänsterpartister har gjort antisemitiska uttalanden, hyllat Hamas och uttryckt stöd för dömda terrorister.

– Vänsterpartiet har en lång resa kvar att göra innan de är ett parti som kan sitta i regering, sade S-ledaren Magdalena Andersson kvällen före valet.

När det var dags för partikongress i Örebro i april 2026 hade idén om att kräva ministerposter ändå mognat och hårdnat. En så gott som enhällig kongress ställde sig bakom partiledningen och spikade fast Vänsterpartiet vid ministerkravet.

Utan kongressbeslutet hade de varit friare i förhandlingarna, tror Leonidas Aretakis, chefredaktör på den socialistiska tidningen Flamman. Men det fanns ett tydligt skäl till varför de valde en annan väg, menar han.

– Man har bett medlemmarna om att tvingas agera så här. De ville vara mer bakbundna, så att de inte kan förhandla bort det. Det ska vara tydligt att de inte tänker gå med på något liknande igen.

Ett kongressbeslut kan ändras, men utfallet skulle vara osäkert, påpekar Leonidas Aretakis.

– Det är inte omöjligt att en sån omröstning skulle bli än mer tvärsäker på att de inte ska tvingas ner på knä. Det grekiska vänsterpartiet Syriza stod inför en liknande situation under eurokrisen. Då hade de i stället en folkomröstning på sin sida. Men så backade de ändå till slut, och straffades hårt av väljarna. Det är riskabelt att backa när man varit så tydlig, säger han.

Det finns vänsterpartister som funderar på alternativ till ministerposter, kanske en lösning liknande Tidöavtalet, med V-tjänstemän i regeringskansliet och gemensamma presskonferenser. De pekar samtidigt på en fundamental skillnad som talar starkt emot idén: SD var störst bland Tidöpartierna, V har inte alls den maktpositionen.

En utbredd uppfattning i partiet är att de har ett guldläge efter 2026 års val för att till slut ta steget in i en regering. Lyckas man inte kan det dröja flera mandatperioder innan möjligheten återkommer.

– Det är nu eller aldrig, säger en källa i Vänsterpartiets toppskikt.

Läs mer:

Anderssons balansgång: S-väljarna splittrade om V-ministrar

Centerns väg till makten: ”Taggtråd och valium”

Ida Gabrielsson frontar Vänsterpartiet i regeringsfrågan