För ovanlighets skull har världseliten i längdskidor åkt exakt den sprintbana som nu väntar dem i OS – för bara en månad sedan, under Tour de Ski. Lärdomarna därifrån formar hur de tävlande nu tänker kring taktiken.

– Det är en bana där du behöver vara både snabb och åkstark, men jag tror att du kan ha 80 procent snabbhet och 20 procent åkstyrka och klara dig lika bra som tvärtom. Jag tror att det finns fler sätt att vinna på banan, säger Maja Dahlqvist, som har ett sprintsilver från OS i Peking att försvara.

Guldet i Kina togs av Jonna Sundling, som även vunnit de tre senaste VM-loppen på distansen. 31-åringen stod över touren men gillade vad hon såg på tv. Den tidigare sprintbanan i Val di Fiemme hade ett upplopp som kraftigt gynnade åkarna som kom bakom ledaren – de gled ofta i kapp och förbi. Den slipstream-effekten är inte lika tydlig längre, vilket kan gynna svenskan som gillar att ligga först.

– Jag kan inte påverka hur en bana ser ut, så kort eller lång – jag tänker att alla banor passar mig. Men de ville ju ändra så att materialet inte skulle vara lika avgörande i slutet, och det känns som att de fått till att man inte tar in en liten lucka direkt.

Den stora stjärnan på herrsidan Johannes Høsflot Klæbo – än mer dominant än Sundling med sex raka mästerskapsguld i sprint – testade olika taktiker under utslagsheaten på touren. I finalen skaffade han sig ett rejält försprång i den långa branta backen, inför utförslöpan före upploppet, och visade just att det går att hålla konkurrenterna bakom sig.

– Jag tror att allting kommer att sparas till sista backen. Där gäller det att vara med och vara beredd på att det kommer göra ont. Men är du med på toppen så finns alla möjligheter, och så lätt som Johannes fick det på genrepet … nu ska vi försöka ge honom en tuffare match, säger Edvin Anger.

Att banan är längre än många på världscupen, med åktider upp mot fyra minuter för damerna (mot vanligtvis tre), tror Jonna Sundling gör att man måste tänka på att disponera sina krafter på ett smart sätt. Hon tror också på att det öppnar för andra typer av åkare, än bara de mest explosiva. Hon säger att alla kommer att utnyttja sina bästa egenskaper.

Alvar Myhlback har en sådan spetsegenskap: en väldigt kraftfull stakning. Långloppsspecialisten blev trea i Trondheims sprint tidigare i vinter, utan fästvalla. På touren hade han oturen att bryta staven direkt i starten av kvartsfinalen.

– Jag fick ju inte riktigt chansen men det är många stakpartier. Tyvärr är kanske den viktigaste delen diagonalåkning så jag måste träna på det och sedan trycka på hårt på stakpartierna.

Två svenska åkare nådde pallen i tourgenrepet, både Anton Grahn och Johanna Hagström blev trea. Grahn säger att han går in i tävlingen med ganska stort självförtroende och en hel del funderingar kring taktiken.

– Det känns som det finns två vägar för mig att gå. Antingen så är jag först i början och kan ta innerkurvan. Andra alternativet, som det blev på touren, är att jag lägger mig längst bak och väntar till backen.

Hagström säger att hon började fundera på vad hon kunde gjort bättre direkt efter målgång.

– En nyckel blir sista backen och där är jag stark. Men det gäller att trycka på sista krönet och det gjorde jag inte så bra. Det kan jag göra väldigt mycket bättre och få med mig bättre fart in mot spurten.

Share.
Exit mobile version