I Oskar Kroons romaner finns alltid en empatisk röst som vill förmedla en samling känslor och tankar som kan knytas samman med titeln. Ju mer diffus den är, desto sannare blir den gentemot innehållet. ”Det finns inget paradis” är inget undantag.
Här handlar det om den fjortonåriga Alex som tillbringar sommaren hos morfar, i huset vid havet kallat ”paradiset”. Det är ett namn som inte stämmer längre, sedan mormor dött och morfar tappat livsgnistan. Att Alex tvingas bo där beror på att hans mor också ska till en plats så långt från paradiset man kan komma, till ett flyktingläger intill den ukrainska gränsen. Moderns patos överträffar Alex ovilja, det blir till morfar han får resa trots att han inte vill – även om huset ligger nära havet och även om där finns en jämnårig kamrat – eftersom det han känner mest när han är i ”paradiset” är morfars ovilja till livet i stort.
Detta är det mest egensinniga i berättelsen: den gamles sorg över den förlorade livskamraten. Barn har sörjt föräldrar och föräldrar har sörjt den andra föräldern, och föräldrar och barn har sörjt andra barn och syskon i en aldrig sinande ström av sorg i tidigare ungdomsromaner och mellanåldersböcker. Men att sorgen också drabbar de gamla, de som oftast mister en kär vän, det är inte så vanligt i litteraturen för barn och unga. Här ställer Oskar Kroon denna sorg intill den ungas ovilja till det mesta, och de blir ett intressant par.
Tydligast framträder det den afton då Alex förväntas komma till en fest på stranden men först deltar i en middag med morfadern, på det som visar sig vara den gamles bröllopsdag. Alex förstår det inte först, han förstår inte varför morfar serverar hummer och är uppklädd. På stranden möter han Nina, som inte heller är en person som direkt blir begriplig för honom. En undran över vem hon är svävar både över Alex och hans kompis, och inte förrän i slutet blir det tydligt vad det finns för konkreta skäl till att Nina är omgiven av mystik. Hon är också en person som kan tvivla på att ett paradis finns.
Karaktärerna har vi sett förr, men inte riktigt kombinationerna. Det leder till möten som är fyllda med missmod och uppgivenhet, och samtidigt med en nyfikenhet
Oskar Kroon samlar ett antal personer runt sin rubrik, detta med paradiset, och han visar på hur de förhåller sig till tanken på att livet kan vara lyckligt och fulländat. Karaktärerna har vi sett förr, men inte riktigt kombinationerna. Det leder till möten som är fyllda med missmod och uppgivenhet, och samtidigt med en nyfikenhet och en vilja att förstå sig på den andre, förstå vem morfar har blivit, vad Nina har med sig från förr, och vem Alex är och skulle kunna bli. Det långa projekt som författaren från första romanen har sysslat med, att låta vardagsnära känslor och upplevelser som många varit med om och känner igen sig i, ligga till grund för berättandet, utvecklas här vidare på ett mycket intressant sätt.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
