Den 20 juni 1994 premiärspelade det svenska laget, som några veckor senare skulle bli hela landets bronshjältar, mot Kamerun i fotbolls-VM.
Roger Ljung öppnade målskyttet, men Kamerun kvitterade. I mål stod Thomas Ravelli – i keps. När den andra halvleken drog i gång var kepsen borta. Kamerun tog ledningen efter två minuter, och Ravelli tog på kepsen igen.
– Jag vet faktiskt inte varför jag gjorde det, säger han 30 år senare.
– Jag hade mycket grejer för mig som hade med skrock att göra. Ta på mig skorna på ett visst sätt, gå ut sist av alla och kissa precis innan. Men just det där med kepsen, det var ingen sådan grej.
– Det kanske var spontant. Att jag plockade på mig den, tappade den kanske när jag slängde mig eller någonting. Jag vet faktiskt inte.
Martin Dahlin kvitterade sedan med kvarten kvar att spela. VM-premiären slutade 2–2.
– Det var väl en Adidaskeps, va? Den har jag tyvärr inte kvar. Det är bara handskarna jag har kvar som påminner mig om VM 94.
– Medaljen också!
Fler kepsmatcher blev det inte för Ravelli i turneringen. Frimärkesstraffräddningen mot Rumänien gjorde han kepslös.
På hemsidan för fotbollens regelstyrande organ Ifab finns stadgarna för världens största sport. Under paragraf fyra, som behandlar spelarnas utrustning, står det att målvakten är tillåten att bära keps.
Ändå görs det sällan längre.
– Jag ser inte en målvakt som har keps på sig nu för tiden, säger Ravelli.
Men om vi inte bara pratar matchen mot Kamerun, var du en kepsbärare annars också?
– Ja, absolut! Det var jag. Så fort det var problem och jag hade solen i ögonen i någon av halvlekarna så hade jag keps med mig.
– Men det var kanske mer en trygghet i att man hade den på sig. Kom det en boll i den höjden som solen låg, då hjälpte inte kepsen ändå. Men det hjälpte kanske ändå mer än det stjälpte.
Thomas Ravelli funderar vidare på vad ”ungdomarna som står i mål i dag” säger om kepsen som hjälpmedel.
– Det finns ju målvakter som stått i solglasögon, vet ni det? Joakim Olsson, som spelade i Häcken. Han stod i mål i solglasögon.
– Vi kom bara på idén, jag och min målvaktstränare Mats Johansson, säger Joakim Olsson.
Den tidigare målvakten bekräftar att han bar solglasögon under sin tid i BK Häcken, och tror sig minnas att det var under mitten eller senare delen av 90-talet.
– Det var väl något år eller två som vi testade det. Som idé var det inte så tokigt faktiskt, för att du kunde titta upp mot solen och fortfarande se bollen – vilket inte gick med keps.
Så här i efterhand blev det ju kanske inte så att glasögonen flög på riktigt samma sätt.
Det fanns däremot ett problem, och det var kvällssolen.
– Då blev det inte jättebra. Det blev väldigt mörkt med de solglasögonen jag hade då, säger Joakim Olsson, som beskriver glasögonen som ”några riktiga racervarianter”.
Han kunde vid tillfällen få ta emot gliringar från motståndare för sina solglasögon, men berättar att han efterhand hittade ett sätt att slå tillbaka verbalt.
– Jag minns att jag kom på ett väldigt bra svar: ”Ja, men alla skrattade åt Janne Boklöv när han hoppade V-stil i början, och nu hoppar alla V-stil.”
– Men så här i efterhand blev det ju kanske inte så att glasögonen flög på riktigt samma sätt…
En målvakt på den här sidan millennieskiftet som burit keps med jämna mellanrum är Johan Wiland.
Han skrattar till när ämnet förs på tal.
– Med tanke på var jag kommer från hade jag inte så mycket möjlighet att bära keps. Borås är väl en av de mest regntäta städerna.
– Men jag hade nog keps lite då och då, om jag tänker tillbaka.
Ravelli och Wiland är långt från ensamma om att ha burit keps i fotbollshistorien. Stora namn som Karl ”Rio-Kalle” Svensson, Lev Jasjin, Oliver Kahn och Claudio Taffarel var kepsbärare.
I mer nutid finns spelare som Jordan Pickford och Joe Hart i den engelska fotbollen, men kepsen som målvaktshjälpmedel tycks sakta men säkert dö ut.
Så varför bär burväktare sällan keps numera? En förklaring tycks vara att arenorna i dag ofta är större, med högre – och ofta hopbyggda – läktarsektioner som i praktiken fungerar som solskydd.
Men det finns också andra argument som talar emot kepsen som målvaktsutrustning.
– Det som blir besvärligt är att man inte vänjer ögonen vid solen, säger Johan Wiland.
– Blickar man lite uppåt eller höjer huvudet lite, då får man solen i ögonen ändå – och då blir det väldigt skarpt direkt. Sedan är kepsen lite i vägen. Det räcker att man slår i någon så kan den bli hängande på sned.
– Men jag tyckte att det var rätt skönt att slippa ha solen i ögonen när jag inte var med i spelet. Sedan kunde jag ibland kasta i väg den när jag kände att något var på väg att hända.
Hur många gånger kunde du ta av och på den per match? 20 gånger?
– Ja, det kan det nog ha varit. Det blev en vanesak, att jag lärde mig när jag skulle ha den på mig och inte. Ibland gick solen i moln, då kastade jag i väg den, sedan kom solen tillbaka och då hämtade jag den.
– Men det är många grejer i dag som gör att jag tänker: ”Varför hade man den egentligen?”
Kom det ett skott mot dig fick du mer eller mindre chansa, för du såg inte bollen.
Flera svenska arenor har byggts om eller skrotats helt genom åren. Men en som bestått är Vångavallen i Trelleborg – som av både Ravelli och Wiland förs på tal som en riktig mardröm ur ett solperspektiv.
– Ställde du dig på fel sida där en sommarkväll… Det gick inte att stå i mål, säger Ravelli.
– Kom det ett skott mot dig fick du mer eller mindre chansa, för du såg inte bollen. Där hjälpte inte ens keps.
Det är förmodligen många målvakter genom åren som gjort resan söderut mot Vångavallen och hoppats på en molnig dag.
– Jag tror inte det var så många som ringade in just den matchen när schemat kom och såg fram emot den, säger Viktor Noring.
Kunde vi få den lilla fördelen i första halvlek… Man vet inte – det kunde ju avgöra grejer.
Han har gott om erfarenhet av spel på Vångavallen – men då som målvakt för hemmalaget Trelleborgs FF. Noring berättar att det inte bara var solen som kunde göra motståndarna besvärade.
– Man ska åka långt ner till Trelleborg, det luktar lite illa innan man kommer in. Sedan hade vi kanske inte alltid klippt mattan så kort. Det kanske inte var den ”flashigaste” bortamatchen. Sedan blåste det nästan alltid – och så lite sol på det.
– Men vi kunde ju dra fördel av det!
Noring berättar att problemet var att solen gick ner bakom ena kortsidan på Vångavallen.
– Och den kunde vara extremt låg.
– Vissa matcher ville vi helst försöka få skuggsidan i första halvlek, så att solen kanske skulle hinna gå ner till andra. Jag kunde säga till, om det var (Mattias) Thylander eller (Dennis) Melander som var kapten, att: ”Välj den här sidan om ni vinner.”
Aldrig var en slantsingling så viktig som på Vångavallen en sommarkväll?
– Exakt! Jag vet att det var samma sak för mittbackarna. De klagade också på att det var lätt att missbedöma bollen när solen kom.
– Det är små marginaler, och kunde vi få den lilla fördelen i första halvlek… Man vet inte – det kunde ju avgöra grejer.
En svensk legendar på målvaktspositionen som också besökt Vångavallen genom åren är den tidigare landslagsspelaren Elisabeth Leidinge. Trots att hon gjort 112 landskamper för Sverige kommer man inte att hitta några bilder på henne i keps.
– Först och främst, till och med mamma sade: ”Du passar inte med någon huvudbonad, Elisabeth”, säger Leidinge och skrattar.
– Sedan hade jag en klok tränare i början av min karriär som sade: ”Om du har keps på dig och står i skugga en hel match, så kommer en höjdboll och du tittar upp – då blir du mer bländad. Då har du inte vant dig vid det.”
– Det var det klokaste han har sagt.
I dag är Elisabeth Leidinge bland annat målvaktstränare för det svenska F08-landslaget. Där sprider hon den gamla tränarens budskap vidare.
– Kepsen sitter ju inte fast heller. Om man ska slänga sig och landar så lär den åka av, och då får man massa bry med det i stället.
– Så det har jag också sagt till de unga jag tränat – undvik keps. Det hjälper egentligen ingenting.
DN frågar nu aktiva målvakter: Brukar du använda keps?
Cajsa Andersson, Linköpings FC:
– Jag har burit keps, men det var när jag var yngre. Då hade jag keps nästan alla matcher, oavsett väder. Det var lite som en lyckokeps jag hade. Efter det har jag haft keps någon gång då och då, men sista gången var nog mitt första år i damallsvenskan.
– Det hjälper ju i och med att man inte behöver stå och kisa, vilket i sig kan vara lite irriterande. Men när bollen väl hamnar i luften, i solens linje, och man behöver titta upp – då har inte ögonen anpassat sig efter solljuset.
– Var det något tillfälle där man behövde nicka bollen var det inte heller jättesmidigt.
Jonathan Rasheed, IFK Värnamo:
– Jag har burit keps. Nu var det ett bra tag sedan sist.
– Jag tyckte inte om det faktiskt. Det hjälper väl till viss del, men egentligen inte till det viktigaste – om bollen hamnar i solen så måste man ju ändå titta.
Värnamomålvakten berättar också om sitt (förmodligen) sista kepsminne:
– Jag kommer ihåg en match när jag skulle rusa ut och nicka en boll. Jag började springa, och sedan på vägen kom jag på: ”Jag har ju keps!”
– Då fick jag snurra kepsen bak och fram på vägen. Det var sista gången jag hade keps tror jag.
Sofia Hjern, IFK Norrköping:
– Nej. Aldrig.
– Jag har inte använt det på elitnivå. När jag var barn kanske. Jag tycker att det gör mer skada än nytta och jag tycker ofta att det kan vara ett störningsmoment.
Malte Påhlsson, Örebro SK:
Påhlsson säger att han alldeles nyligen hade mycket sol i ögonen under en match.
– Men nej, jag har aldrig använt keps. Det skulle kunna hjälpa när bollen är långt borta, att man då inte skulle behöva kisa. Men när det väl blir en situation kommer inte kepsen att hjälpa.
Han började då snickra på en annan idé – likt Joakim Olsson i BK Häcken på 90-talet.
– En tanke jag hade under matchen var i stället att man borde ha målvaktssolglasögon. Det skulle väl kanske vara något revolutionerande.
Elin Vaughan, Vittsjö GIK:
– Jag brukar inte använda keps. Jag gjorde det nog senast när jag var nio eller tio år. Jag tycker nog inte det har någon riktig funktion egentligen. Det är ju skönt när man står still, men så fort man rör på huvudet så får man solen i ögonen ändå.
– Det känns som att den skapar mer problem än den gör nytta faktiskt.
Isak Pettersson, IF Elfsborg:
– Jag använder aldrig keps faktiskt. Jag har aldrig gjort det.
– Någon gång när solen är väldigt, väldigt låg och jätteskarp så kanske det hade kunnat vara bra. Men ofta tittar man ju också upp, typ. Man har ju blicken högt upp, och då känns det ofta som att jag ändå får solen i ansiktet – eftersom den är så låg.
