Under sensommarens årliga upplaga av den exklusiva litteraturfesten på Nedre Manilla, familjen Bonniers representationsvilla på Djurgården i Stockholm, minglade debutanten Pauline Olsson Ghoreishi bland finförfattare, förläggare och frilansmurvlar. Hennes första möte med parnassen blev en chock, säger hon.
– Det var helt sjukt! Alla – alla – var där. Och alla minglade hårt, säger 26-åringen.
Pauline Olsson Ghoreishi, debuterade med den rosade romanen ”Alejandro” (Albert Bonniers förlag) i våras. Hon är uppvuxen i Knivsta, men bosatt i Malmö där boken också utspelar sig.
– Jag har aldrig varit en del av litteratursfären i Stockholm, och därför heller aldrig märkt av den. Förrän nu.
Senare under kvällen anslöt hon till en efterfest på restaurangen Sturehof. Där hamnade hon i en konversation med ”en riktig kulturman”.
– Han lutade sig fram och sa, på bred stockholmska: ”Om du vill lyckas som författare – flytta till Stockholm!”
Har han en poäng?
– Jag vet inte. I marknadsföringen av ”Alejandro” tog förlaget fram en lista på personer i branschen som de skickade boken till. Olika kändisar, författare och influerare som de hoppas ska sprida ordet. Innan vårt samtal nu kollade jag igenom den där listan och noterade att nästan samtliga bor i Stockholm, säger Pauline Olsson Ghoreishi.
– Alla jag träffade på Manilla var i alla fall väldigt uppskattande. De sa att de skulle läsa boken, sprida ordet och höra av sig. Så efteråt tänkte jag: hade jag inte varit där så hade jag missat de där mötena, och i förlängningen kanske gått miste om läsare.
I somras publicerade Region Stockholm en rapport som bekräftar Pauline Olsson Ghoreishs bild. Sveriges författare, hälften närmare bestämt, är bosatta i huvudstaden. Dessutom har majoriteten av landets litteraturagenturer och förlag sina adresser Stockholm. Samt hälften av höstens debutanter. Olsson Ghoreishi har gått skrivarlinjen på Wiks folkhögskola och senare utbildat sig till journalist. Just nu arbetar hon på Trelleborgs Allehanda, när vi hörs läcker ett svagt redaktionssurr in i telefonen. Jag frågar henne hur hon tror att den höga litterära densiteten i Stockholm påverkar romankonsten i stort.
– Litteraturen hade kanske speglat hela landet bättre om författarna hade bott mer utspritt. Det är också dyrt att bo i Stockholm, vilket säkert bidrar till att det blir en viss klass som blir publicerad. Risken är att det blir en likriktning. Men det är förstås, samtidigt, många som flyttat till Stockholm utifrån. Och då bär man ju med sig andra erfarenheter.
Tankarna går till Mattias Timanders färska romandebut ”Din vilja sitter i skogen”. Boken skildrar en ung man som växer upp i en liten by utanför Kiruna, upptäcker litteraturen och börjar drömma om huvudstaden: ”Det verkade finnas ett sammanhang där nere i storstan med författare och experter och såna som tyckte till”, funderar jaget i boken: ”Att det var där böckerna fanns och kom till.” Pauline Olsson Ghoreish framhåller även vissa fördelar med att inte bo i Stockholm.
– Det är skönt medan man skriver att vara utanför ”klägget”. Kanske bidrar det också till att man står ut lite, och får bättre ro till själva skrivandet. Jag kommer inte att flytta till Stockholm bara för att lyckas som författare. Även om det säkert hade hjälpt. Jag har aldrig drömt om de litterära miljöerna i Stockholm. Samtidigt kan jag känna att det saknas tydligare sammanhang för mig som författare i Malmö, säger Pauline Olsson Ghoreishi.
Jag ringer författaren Lars Andersson en dag när solen skiner på honom, berättar han, där han sitter på verandan i hemorten Sunne i Värmland.
– Och då är jag ganska nöjd med mitt författarliv i provinsen, säger den nyblivne 70-åringen.
Lars Andersson, född i Karlskoga, räknas som en av de mest betydelsefulla författarna i sin generation. När han slog igenom med romanen ”Snöljus” (1979) bodde han i Uppsala. På den tiden var han i hög grad inkopplad i det litterära kretsloppet i Stockholm.
– Ett par år tidigare hade jag blivit värvad till DN som kritiker. Sedan arbetade jag på Aftonbladet. Men jag bodde aldrig i Stockholm. Och det är klart man kan fråga sig: var det idiotiskt att flytta till Värmland innan jag var 30 år och bara hade gett ut ett par böcker? Var det högmodigt att tänka att jag redan hade en sån röst och plats i den litterära samtiden, att jag kunde sätta mig var som helst?
– Men det var aldrig en fråga om jag skulle bo i Stockholm. För jag var hela tiden inriktad på att jag ville leva ett lantligt liv. Det var min idé om författarskapet. Att sitta i utkanten – och med mina ord ändå försöka verka i centrum.
Vad tänker du om bokbranschens Stockholmsfokus?
– Jag har svårt att bli indignerad. Så länge det går tåg – eller rättare sagt: om det ginge tåg – så kan man tillgodogöra sig storstaden. Och ändå slippa bo där.
I forskningsprojektet ”Att förhandla litterärt värde” för några år sedan undersökte Torbjörn Forslid, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, tillsammans med andra forskare vikten av författarnas förmåga att tränga igenom mediebruset. Slutsatsen var, lite förenklat, att nivån av kändisskap i allt högre utsträckning påverkar upplagorna. Hur har Lars Anderssons försäljningsmässiga framgångar påverkats av att han befunnit sig utanför den litterära och mediala infrastrukturen, tror han?
– Visst … Jag är inte oförmögen att gnöla. Sedan millennieskiftet har jag gett ut tio romaner. De har genomsnittligt mötts av goda recensioner. Ibland till och med tokhyllats. Men det har aldrig gjorts ett större personporträtt på mig i en rikstäckande tidning, eller radio eller tv för den delen. Och det bottnar möjligen i att jag inte är ett aktuellt ansikte. Folk springer inte på mig i samma utsträckning här. Och jag springer inte på dem.
Lars Andersson har i stor utsträckning, även litterärt, vänt sig mot Värmland. Just nu arbetar han på en biografi över Göran Tunström. Att han i dag skulle skriva en roman förlagd till Stockholm i nutid är uteslutet.
– Att slå igenom brett med den typen av romaner jag skriver sker ju. Men då ska man ha en herrans tur.
Lars Anderssons läromästare kommer ”från olika hörn av provinsen”, säger han.
– Visserligen sökte sig många till storstäderna, de flesta var akademiker, men de skrev utifrån ett annat Sverige. Det tror jag har berikat litteraturlandskapet, utan att säga något ont om romaner som tilldrar sig i Stockholm.
Han gör en kort paus.
– Jag tycker mig ana en västerbottniska hos dig?
Jag är från en bit längre söderut, i Jämtland.
– Ah. Västerbotten tycks annars ha tagit väl tillvara på sin litterära skatt. Jag tänker på Sara Lidmans residens, exempelvis. Olika sorters offentliga arenor där människor, framför allt unga, kan möta litteraturen är viktigt.
Lars Andersson tror däremot inte på en representativ litteratur.
– Men det är lätt att glömma att det finns en bred ansatsyta i Sverige. Både socialt och geografiskt. Litteraturen måste fånga upp och attrahera människor, oavsett var de bor.
Fakta.Bokbranschens Stockholmsfokus
En rapport från Region Stockholm i somras, som kartlade författare, översättare, förlag och agenturer, visade att det inte finns ”någon motsvarighet till Stockholmsregionens position i det litterära kretsloppet”. 50 procent av Sveriges verksamma författare bor i Stockholm. Dessutom har 14 av 15 litteraturagenturer samt 90 procent av alla förlag som är medlemmar i Förläggareföreningen sina kontor i Stockholm.
Hälften av förstagångsförfattarna som presenterades i Svensk Bokhandels katalog över höstens böcker är skrivna på en adress i Stockholms län.
Läs fler författarintervjuer och läs mer om böcker
