För några timmar sedan var de främlingar för varandra. Nu sitter de nio skrivareleverna vid ett långt köksbord och talar om allt från barndom till vuxenliv, från lycka till sorg.
– När jag var tjugofem var jag med om en sak som jag har velat skriva om sedan dess. Men det är först nu alla pusselbitar har fallit på plats, berättar en kvinna för resten av gruppen.
Det är början av våren och middagsdags hemma hos författaren Anita Goldman. Rapsfälten står gula och körsbärsblommen har just slagit ut. Här på gården strax utanför Borrby på Österlen har hon bott och verkat sedan 2016, och anordnar sedan många år skrivarkurser.
Helgens kurs heter ”Skriv ditt liv”. Anita Goldman har gett kursen flera gånger tidigare och ser en tydlig röd tråd.
– De allra flesta som kommer till den här kursen är äldre människor. Många är första generationens yrkesarbetande kvinnor och har nyligen gått i pension. Nu vill de genomlysa sina liv genom att skriva.
Att människor ägnar sig åt självbiografiskt skrivande är inget nytt. Redan år 397 sägs den första självbiografiska texten vara nedtecknad: ”Bekännelser” av den algeriske filosofen och biskopen Augustinus. Rousseaus klassiska självbiografi kom 1782, även den med titeln ”Bekännelser”.
Här i Sverige tar litteraturvetare gärna upp Strindbergs ”En dåres försvarstal” från 1893 som ett av de första kända självbiografiska verken. På 1970-talet blev det privata politiskt när en rad kvinnliga författare slog igenom med berättelser ur det egna livet, med Kerstin Thorvall i spetsen.
Och 2009 rev Karl Ove Knausgård helt ner gränsen mellan det privata och text, när första delen av ”Min kamp” kom ut i Norge.
Kanske är det den våg av autofiktion som sedan dess har dominerat den svenska litteraturen, i kombination med hybridförlagens intåg, som nu märks av. För något har hänt. Allt fler privatpersoner vill skriva om sina liv. Kursen hos Anita Goldman är på inget sätt ensam i sitt slag, tvärtom.
De senaste åren har antalet kurser i självbiografiskt skrivande exploderat. Runt om i Sverige erbjuder folkhögskolor kurser som heter just ”Skriv ditt liv”, och privata skrivarskolor likaså.
Författarrollen har tagits ned från sin piedestal. Nu kan vem som helst skriva om sitt liv. Vad är det som har hänt?
– Jag ser ett samband mellan internets intåg i våra liv med bloggar, poddar och sociala medier, och det ökade intresset för att definiera sitt liv i text, säger Cristine Sarrimo.
Hon är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och har skrivit flera böcker om självframställande litteratur. I avhandlingen ”När det personliga blev politiskt: 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi” undersökte Sarrimo den typ av självbiografisk litteratur som dominerade under 1970-talet.
– Där blev det självbiografiska skrivandet ett verktyg för att driva ett ärende, och medvetandegöra kvinnors liv.
När hon ser på dagens litteratur gäller 1970-talets slogan inte längre.
– Nej, i dag skulle jag säga att det privata har blivit offentligt. Det finns en tydlig idé om terapeutisering av människan i dagens samhälle. En trend av att berätta om privata erfarenheter i allt från poddar, bloggar till sociala medier, och nu även i böcker, säger Cristine Sarrimo.
Hon menar att det är en effekt av en större individualisering av samhället i stort, där jaget, inte kollektivet, dominerar.
– Man kan fråga sig om den här typen av jag-fokuserad litteratur är lika vanlig i andra länder utanför västvärlden, med en mer kollektivistisk samhällssyn, säger Cristine Sarrimo.
För Anita Goldman har det egna livet varit en central byggsten under hela författarskapet. Redan debutromanen ”Allt genast! En roman om kärlek och revolution” från 1978 baserades på hennes tid som medlem i det amerikanska teaterkompaniet The Living Theatre, och undersökte bland annat polyamorös kärlek.
Även boken ”Kärlekskursen” från 2011 utgick från det egna livet. Romanen handlar om journalisten Katja som blivit lämnad och söker sig till en terapeut, kallad S, för att förstå sig på livet. Inom kort inleder de en både andlig och erotisk relation.
Det rasslar till från Anita Goldmans blå örhängen när hon nu rycker på axlarna.
– Egentligen hade jag kunnat använda mitt eget namn i den boken. Så nära det egna livet ligger berättelsen. Men jag valde att inte göra det för att skydda min terapeut. Han hade ju aldrig valt att bli omskriven, säger hon.
Detta med hur nära man får gå det egna livet visar sig centralt för kursens deltagare. ”Får jag skriva om mina barn vid namn, eller mina syskon?” undrar en kvinna. ”Hur intimt kan jag beskriva mammas sjukdom utan att gå över en gräns?” frågar en annan.
Frågeställningen känns igen. I Norge har författaren Vigdis Hjorth legat i fejd med sin syster efter att hon i romanen ”Arv och miljö” anklagat deras pappa för sexuella övergrepp. Det är inte sant, menar systern Helga Hjorth. Här i Sverige omskrev Jan Myrdal sin son till den grad att Janken Myrdal till slut bröt med pappan. Och i Storbritannien har kvinnan bakom karaktären Martha i succéserien ”Baby reindeer” just stämt Netflix – hon menar att tv-serien inte alls visar verkligheten.
Samtidigt är det ju just det egna livet och dess människor som kursdeltagarna är här för att skriva om. Hur ska de tänka?
Anita Goldman menar att frågan alltid kommer upp.
– Tyvärr finns det inget rakt svar. Man måste känna efter själv vad som känns okej och inte. Men jag tycker inte att man ska lägga för stor vikt vid det när man börjar skriva. Det kan bli väldigt blockerande.
– Skriv om vem du vill och hur du vill, till en början. Det är mitt råd, säger hon.
Var tredje svensk sägs drömma om att bli författare. Länge har nålsögat för att bli antagen varit minimalt. I takt med hybridförlagens framfart, där författaren själv står för delar av eller hela notan, har det nu blivit enklare att få se sin text mellan pärmar. Med tanke på de många kurser i självbiografiskt skrivande som just nu hålls runt om i Sverige – kommer vi att se en helt ny våg av autofiktiv litteratur?
Anita Goldman är tveksam.
– De som kommer till mina kurser har sällan som främsta mål att bli utgivna. Det handlar oftare om att få syn på sig själv på ett nytt sätt genom skrivandet.
Det känner Peter Gustafsson igen sig i. Han är den ende mannen på helgens skrivarkurs, och han är tydlig med att han skriver för sig själv och för sin familj – inte för att bli utgiven på ett förlag.
– I takt med att jag har blivit äldre har behovet av att sätta ord på det jag har varit med om blivit större och större. Det är det jag vill försöka göra nu genom att skriva om det, säger han och slår sig ned i soffan bredvid Anita Goldman.
En efter en trillar resten av deltagarna in, glada efter middagen. De har alla fått ta med sig ett fotografi till kursen. Många är svartvita, och föreställer föräldrar eller syskon de vill skriva om.
Peter Gustafsson håller fram sitt foto.
– Det är min mamma och pappa på deras bröllopsdag 1935. Mamma fyllde tjugofem år samma dag. Visst ser hon dubbelt så gammal ut? säger han och berättar att han är sladdbarn till två föräldrar som var födda strax efter förra sekelskiftet.
– Min mamma gick inte i skolan, och pappa bara några år. Vi hade en vask hemma, kallvatten ur en kran. Vi hade ingen centralvärme och värmde upp lägenheten genom att elda i en kakelugn. När jag berättar det för mina barnbarn tror de nästan att jag hittar på, säger Peter Gustafsson.
Han tystnar och stryker sig över träningsklockan som blinkar till på höger handled.
– Och nu är jag överläkare i kirurgi. Det är en otrolig samhällsutveckling på en generation. Är inte det en berättelse värd att skriva?
Vad hoppas du uppnå genom att skriva om ditt liv, som du inte uppnår genom att bara minnas eller prata?
– Som det är nu är allt huller om buller i mitt minne, hela livet. Jag vill sätta det i en tidslinje. Genom att göra det hoppas jag att bättre förstå det jag har varit med om. Och så känns det som ett sätt att bevara det till mina barn och barnbarn.
Längtan efter att sätta ord på ett långt liv, och nå en ny förståelse kring det som varit, känner många i gruppen igen. Men vad kan egentligen skrivandet göra, ur ett psykologiskt perspektiv? Jättemycket, menar psykologen Martin Herrgård som ser tydliga likheter mellan skrivande och terapi.
– Att skriva är att få ett rum som är helt ens eget, att utforska sitt inre och det som hänt, utan att någon säger åt en vad man ska göra. Det är väldigt likt det som sker i terapi.
Han arbetar med traumafokuserade terapier där man genom att skapa narrativ över svåra händelser i sitt liv närmar sig det som har blivit traumatiskt. Där har skrivandet ofta en central plats.
– Många som varit med om traumatiska händelser upplever att det som hände då inom en pågår i ett slags fasansfullt nu. Ibland blir minnen fragmenterade. Man minns det som hänt i fragment. Genom att skriva om det och skapa en tidslinje placerar man det som hänt i dåtiden, och lyfter det ur nuet, säger han.
Vad kan man vinna på att skriva om sitt liv, som man inte också kan nå genom terapisamtal?
– När vi pratar är det enkelt att snabbt gå vidare till något annat om vi vill, och man är hela tiden uppmärksam på hur det man säger tas emot. I bästa fall kan skrivandet vara något annat, som får ta längre tid.
– Vågar man ända in till smärtpunkten i skrivandet tror jag att man kan vinna mycket, säger Martin Herrgård.
Han får medhåll från Per Johnsson, psykolog och docent vid institutionen för psykologi på Lunds universitet. Även han använder regelbundet skrivandet i terapin med sina patienter.
Per Johnsson beskriver hur många i dag lever som på olika öar – man är en människa på jobbet, en annan hemma, en tredje när man träffar vänner. Det är en sorts överlevnadsmekanism i en stressig tid.
– Men det är inte bra. Vi är en kropp, ett psyke. För att få ihop en helhet av livet kan det vara väldigt bra att skriva om det man går igenom.
Så lyfter Per Johnsson en intressant idé: Kan det ökade intresset för att skriva om livet ha att göra med ett förändrat kommunikationssätt? För en av de former där privatpersoner tidigare skrivit om sina liv är ju i dag helt borta: brev.
– I brev formulerade man sina tankar, berättade vad som hade hänt och hur man mådde. I dag skickar vi mejl i stället. Det är samma idé, vi kommunicerar med varandra, men vem skickar långa kärleksmejl? Mejl från resor? säger Per Johnsson.
– Tidigare kunde barn upptäcka brev från mamma till pappa och se sidor av föräldrarna som man inte sett innan. I mejl är det borta. Det långa, reflekterande texterna existerar inte längre mellan människor.
Har det självbiografiska skrivandet stigit in i brevens ställe?
– Ja, jag tror nog att vårt behov av att skriva längre om oss själva har ökat i den här digitala och hetsiga tiden, säger Per Johnsson.
Om kursdeltagarna hemma hos Anita Goldman befinner sig där för att de slutat skicka brev och börjat mejla vet jag inte. Men att skrivandet kan hjälpa till för att förstå det levda livet tycks i alla fall säkert.
En av dem som längtar allra starkast efter att nå nya insikter med hjälp av orden är Agneta Farm. I oktober fyller hon 80 år. Trots det beskriver hon att livet ter sig mer och mer underligt.
– Ju äldre jag blir, desto mindre förstår jag. Så känns det. Men innan jag sticker till väders vill jag försöka mig på att formulera mig i ord och skapa en berättelse om det som varit. Kanske förstår jag äntligen lite mer då, säger hon.
Läs fler författarintervjuer och läs mer om böcker
