Han har forskat på lejon i Afrika och fångat krokodiler och pytonormar i Australien, där han bor och är verksam som professor. Men varje vår återvänder Thomas Madsen till Sveriges sydligaste udde för att studera huggormar.
Den här vårmorgonen har han och fältassistenterna Håkan Anderberg och Lewis Anderberg redan hittat flera ormar som kommit fram på strandängarna mellan fyren och hamnen. Varje år kontrolleras, vägs och mäts alla ormar här och resultatet förs in i en anteckningsbok.
– Det här är 353:an, säger Thomas Madsen och visar de röda siffrorna på ormens rygg.
För ett par år sedan vägde hon 120 gram och var 53 centimeter lång, visar anteckningarna. Lewis Anderberg hjälper till och håller när hon nu ska mätas med en tumstock. Det gäller att ha koll på huvudet, ett bett gör ont. Det vet båda av egen erfarenhet och i deras handskar syns spåren i form av pyttesmå hål.
I snart 45 år har Thomas Madsen forskat på huggormarna i Smygehuk. Det har lett till upptäckter som i förlängningen skulle kunna påverka IVF-befruktning eller förebygga inavel bland pumor. Han är professor i evolutionsbiologi vid Deakin University i Australien där han bland annat forskar om cancer.
– Jag tycker mycket om ormar men det är inte det som driver mig. Det jag är intresserad av är genetik, säger han.
Thomas Madsen började fånga huggormar i Smygehuk redan 1981 för att han ville ta reda på varför huggormshonor är större än hanarna. Han upptäckte att många ungar föddes med missbildningar på grund av inavel. I slutet av 1990-talet höll populationen i Smygehuk på att dö ut.
Då hämtade Thomas Madsen hit huggormshanar från Göteborg och Hallandsåsen. Det fungerade och inaveln försvann. Men när huggormarna blev fler kom de också närmare människorna vilket resulterade i flera ormbett.
– Jag tänkte att det är ju jag som har orsakat det här, jag måste göra någonting, säger Thomas Madsen.
Lösningen blev huggormsmuren.
Det har nu gått sex år sedan Trelleborgs kommun lät bygga muren efter Thomas Madsens idé. Dess 190 meter sträcker sig från havet, över strandängarna och fram till väg nio. Av rostfärgad plåt, 30 centimeter hög med en vinkel på toppen som gör det omöjligt för en orm att passera.
Muren har fungerat – nu hålls ormarna borta från de hundratusentals turister som besöker Sveriges sydspets varje år. Men det föds fortfarande ormar på fel sida av muren. Därför behöver orminventerarna flytta över ormar varje vår, och de räknar med att behöva göra så i ett par år till.
– De unga huggormarna som kommer fram först i maj är nästan omöjliga att hitta, vi hittar dem inte förrän de är vuxna. Det gäller att det inte finns en hane och en hona kvar som kan få ungar, säger Thomas Madsen.
Han plockar ett grässtrå och doppar det i en burk färg som används för att id-märka ormarna. Med det målar han siffror på den tjugonionde ormen hittills i år.
På så vis ser inventerarna direkt om en orm redan är kontrollerad. Siffrorna försvinner när den ömsar skinn, men på buken finns en permanent märkning för att den ska gå att följa år efter år.
Huggormarna plockas upp för hand med dubbla handskar på. Lewis Anderberg har, precis som de andra, upplevt ett bett.
– Jag tog av min handske för att jag ville måla med mer precision och den vände sig om och bet mig i tummen när jag målade.
Att stampa i marken skrämmer inte ormen, säger han – däremot blir den rädd när den ser rörelse. Den som träffar på en huggorm bör hålla avstånd, och blir man biten ska man hålla sig stilla och se till att få läkarvård.
– Det gjorde väldigt ont. Jag svullnade upp ändå till armbågen i en vecka och kunde knappt använda armen.
Den heta och torra sommaren 2018 slog hårt mot huggormarna. Hälften av populationen i Smygehuk dog, förmodligen för att det inte fanns nog med åkersork och vatten. Av det kan man utgå från att fler arter påverkades, menar Thomas Madsen.
– Jag tror det var en katastrof för många områden. Det är massor av djur som lever av sork: iller, hermelin och rovfåglar. De måste haft väldiga problem, men det är det ingen som undersökt, säger han.
Nu undersöker han kromosomernas betydelse. Tidigare har han kommit fram till att honans ägg kan välja spermier som är genetiskt långt från honan för att undvika inavel.
– Om ägget och spermien är genetiskt lika blir ägget inte befruktat. Om en hona parar sig med flera hanar är det den hane som är mest olik henne som blir pappa, säger han och menar att det är ett exempel på vad forskningen visat som kan få betydelse på helt andra områden, som IVF-befruktning.
Läs mer:
Så skyddar du dig mot huggormar
