Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
John Skoog: ”Värn”
Moderna museet, Malmö. Visas t o m 17/5
Strax utanför Hörby i Skåne bodde i mitten av förra århundradet lantarbetaren Karl-Göran Persson. Som alla svenskar hade han fått beredskapsbroschyren ”Om kriget kommer” hem i brevlådan, och manad av dess bistra budskap byggde han, med tonvis av cement och improviserade armeringar, om sitt hus till ett bepansrat fort. Där skulle folk i byn få söka skydd när kriget kom, och för kungen hade han ett särskilt rum iordningställt.
Det märkliga byggnadsverket, i folkmun kallat Söderto fästning, står kvar än i dag som en ruin i leråkern, orubblig och gåtfull – jag anbefaller varmt ett besök. Med sina metertjocka murar, förstärkta med rälsskenor, taggtrådshärvor och rostiga cykeldelar reser det sitt trasiga monument över en obegriplig, skenande modernitet.
Och en ensam människas okuvliga livsprojekt.
En fullskalig kopia av Karl-Göran Perssons fästning tornar nu upp sig i den stora turbinhallen på Moderna museet i Malmö. Skrovlig, skräpig och tjärdoftande blockerar den entrén och uppfyller rummet på ett sätt som obevekligt tränger sig inpå besökaren.
Rekonstruktionen har tjänstgjort som scenografi i konstnären John Skoogs långfilm ”Värn”, som hade svensk premiär i stort sett samtidigt som utställningen. Den visas här ihop med dels några av Carl Fredrik Hills grotteckningar, dels filminstallationen ”Eklipsis”, med bildsekvenser som av olika skäl inte kom med i den färdiga långfilmen.
Min första tanke är att vi här nog har att göra med någon form av sidoprojekt, ett slags förvisso visuellt imponerande spill från en filmproduktion.
Men efter att också ha sett filmen är jag inte så säker på det.
John Skoog gjorde sin första ”Värn” för mer än tio år sedan. En suggestiv, viskande kortfilm som med sina svävande kameraåkningar i och runt den ödsliga, förfallna byggnaden fick den på ett drömlikt vis att verka tala med en egen röst.
Långfilmen med samma titel är något helt annat – och ändå inte alls. Vi känner igen den svartvita, dröjande bildpoesin och den närgångna fascinationen för detaljer, som här gärna fördjupar sig i allt från maskindelar till frusna plogfåror men framför allt i ansikten. I synnerhet förstås det vidöppna uttrycket hos Denis Lavant, som gör en makalös fransk-skånsk tolkning av denne osannolike prepper.
Det tisslande byskvallret som hördes på kortfilmens ljudspår har i spelfilmen blivit en kör av barnröster som väl inte direkt för någon handling framåt men ändå ger berättelsen en riktning, i moralisk mening. Barnen försvarar Karl, mot bymentalitetens trångsinne och fantasilöshet.
I utställningens filminstallation ”Eklipsis” är det dessa barn som står i centrum. Den korta, loopade filmen koncentrerar sig kring en episod som i långfilmen bara förekommer som ett flyktigt minne hos ett av dem, en solförmörkelse som får Karl i panik att tro att kriget brutit ut.
Här om inte förr klarnar det hur projektet landar i en tid som på många sätt är en annan än i dess början för tio år sedan – en tid som i sin paranoida militarisering återigen ekar av beredskapsårens och det kalla krigets bunkermentalitet.
Men utställningen klargör också något annat, lika viktigt. Först tycker jag det är lite synd att publiken inte får chans att se byggnadens fantastiska inre – även om jag givetvis förstår idén: rekonstruktionen står här som skulptur, snarare än som filmscenografi.
Fast väl i biofåtöljen har jag svårt att frigöra mig från den lite bakvända tanken att det är just denna skulptur allt egentligen handlar om, med andra ord att hela den väldiga filmproduktionsapparaten i grund och botten mest varit en förevändning för att få resa detta sagolika torn. Hur vackert Ita Zbroniec-Zajts foto än är, hur än Lavant briljerar i huvudrollen har jag väl sällan sett en film där det tysta kroppsarbetet står så medvetet i förgrunden.
Det är just frukten av detta arbete, skulpturen själv, som till slut får stå där med sin gåta. Som ett förtvivlans hopp om trygghet i en galen värld. En mäktig hyllning till ett egensinnigt livsverk. Och till en människas försök att svara på sin tid.
Läs mer:
”Vem har behov av cynism i dessa dagar?”
Det luktar bränt gummi om rysskräcken i ”Värn”
