Väskförbudet får konsekvenser – kommer kvinnors plagg få fickor?

Den skotske historikern och essäisten Thomas Carlyle menade 1836 att fickor i synnerhet och kläder i allmänhet rent utav var det som gjorde oss mänskliga. Om en människa gör och skapar, resonerade han, då gör hon det med saker, och sakerna måste kunna bäras.

187 år senare höjdes terrorhotnivån i Sverige från en trea till en fyra av totalt fem möjliga hotnivåer. Med det införde polisen i november 2023 av säkerhetsskäl ett förbud som innebär att inga väskor, undantaget sköt- och medicinväskor, får medtas på stora konserter, festivaler, idrottsevenemang eller andra stora tillställningar.

Därmed måste svenskarna förlita sig än mer på det som Carlyle menade gör oss till människor. För den mindre välbefickade delen av befolkningen – läs ”kvinnorna” – kan det innebära problem.

I Malmö FF-klacken syns tröjor och klistermärken med budskapet ”väskförbud är kvinnohat”. Även hos AIK-supportrarna gör man slag i sin kritik av väskförbudet. Elin Pettersson är vice ordförande för supporterföreningen Black Ladies, som engagerar sig för att öka intresset för AIK:s damsektioner. Hon tar emot i Allmänna Supporterklubbens lokal i Solna, som även agerar lager för tröjor och klistermärken som Black Ladies tryckt upp. De pryds av två ord: Legalisera väskan.

– Speciellt nu på sommaren blir det svårt. Man har ju alltid sin väska preppad med saker och det är inte alltid man har kläder som har fickor, säger Elin Pettersson och räknar upp vad man kan behöva: mobilen, en powerbank, plånbok, nycklar, snus och tamponger.

Hannah Carlson är modehistoriker vid ansedda Rhode Island School of Design, RISD. Hon har ägnat merparten av sin karriär åt fickor och utkom 2023 med boken ”Pockets. An intimate history of how we keep things close”.

Hur är det möjligt att damkläder inte fortfarande ofta saknar fickor? Det finns tre svar på den frågan, menar Hannah Carlson: traditioner, sexism och pengar.

För männen kom fickan först på 1500-talet, då de började sys in i sidorna på knäbyxor. Fickorna blir fler när kostymen blir uniform för män, och när herrkläder går från att sys för hand till att massproduceras hänger fickorna med.

Kvinnornas fickhistoria är en annan. Man började med kjolsäckar – enskilda fickor på snören som knöts fast under kjolarna. Trots att kjolsäckarna inte syntes var det vanligt att pryda dem med vackra broderier. Det förekom att kvinnor gav dekorerade kjolsäckar som gåvor sinsemellan. Men när klänningar och kjolar blev mer åtsittande försvann fickpåsarna, och damkläder fortsatte sys på beställning långt efter att herrmodet industrialiserades (enligt Carlson gick det inte att köpa en klänning direkt i butik förrän på 1920-talet). Under denna period började många kvinnor bära väska.

– När kvinnor börjar förlita sig på handväskan växer en föreställning om att damkläder inte är gjorda för fickor. Men kvinnorna blir besvikna – det finns belagt från 1800-talet, och igen under kvinnorättsrörelsen: suffragetterna kallade handväskan ”ett tecken på träldom”.

Inom modeindustrin förutsätts fortfarande ofta att kvinnor kommer att ha väska, och prioriterar estetiska värden framför praktiska. Dessutom är klädtillverkarna glada att undvika kostnaden för att utforma en väl fungerande och välsydd ficka, menar Hannah Carlson.

I ett reportage i SVT nyligen hävdades att fickor har blivit trendiga genom cargobyxor och workwear. Men är fickorna här för att stanna?

– Jag tror att det är en trend som går upp och ner – som det alltid verkar vara. Trenden har förresten pågått sedan, typ, år 1800, och 1918 skrev man i Vogue att ”fickor kommer och går”.

Hannah Carlson menar att väskor har förändrats och utvecklats betydligt mer än fickor.

– Det är lite lustigt – man hade kunnat tro att när många prylar bantats ner till en, i och med mobiltelefonen, hade vi kanske inte behövt släpa runt på så mycket skräp. Men jag tror att vi är packåsnor, vi älskar att bära saker.

Ett annat möjligt skäl är att fler män på ett naturligt sätt bär väska. Det har blivit normaliserat, oavsett kön.

I boken ”Pockets” hänvisar Carlson till en artikel i amerikanska The Cut, där skribenten bevittnat när en kvinna spillt ut sin islatte över ett tunnelbanesäte i New York. Hon ser hur kvinnorna i vagnen rycker fram näsdukar och pappersservetter ur sina väskor och hjälps åt att torka upp. Männen sitter kvar.

– Även i dag, när män bär väskor, är det ett val. Om man tänker tillbaka på till exempel sin mammas väska, minns man hur hon alltid hade plåster och annat man kunde tänkas behöva. Det är en gemensam grej, där alla förväntar sig att någon i familjen bär runt på saker åt alla andra.

Hon kallar distinktionen mellan fickor och väskor den näst största könsuppdelningen i modehistorien, strax efter den tidigare uppdelningen mellan byxor och kjol.

– Väskförbudet väcker intressanta frågor om makt, om rörlighet, och dramatiserar det faktum att vi har ett könat sätt att bära saker. Jag tycker att förbudet är otillräckligt i att adressera detta, och konsekvenserna. Frågan blir nästan metafysisk – vad är en väska?

Denna nästan metafysiska fråga lämnas åt arrangörerna bakom evenemangen där förbudet gäller. Vad som räknas som en medicinväska preciserar till exempel inte polisen. Enligt utformningen av väskförbudet är det däremot tillåtet med väskor och necessärer som får plats i en ficka.

Emanuel Alvarez, presstalesperson vid polisen, skriver i ett mejl:

”Polisen har fått frågor om väskförbudet sedan det infördes. Det är viktigt att komma ihåg att syftet med förbudet är att skapa trygghet och säkerhet samt försvåra möjligheten att begå allvarliga brott vid stora evenemang.”