Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Musikteater
Vem fan gillar opera?
Kammardrama av Bahar Pars med musik av Mozart, Händel, Vivaldi, Ligeti, m.fl., Medverkande: Nina Rashid, Alexandra Büchel, Maria Rostotsky, Lovisa Ehrenkrona, Regi: Bahar Pars, Ljus: Linus Fellbom, Kostym: Behnaz Aram, Mask och peruk: Helene Norberg
Scen: Foajén, Folkoperan i Stockholm, speltid 55 minuter
Just nu gillar man inte opera på Folkoperan. I varje fall spelas ingen regelrätt opera, utan höstens repertoar blandar skådespelare, kabaret, monologer och melodramer. Samt det nyskrivna foajédramat ”Vem fan gillar opera?”.
Det är skådespelaren och regissören Bahar Pars som tacklar det besynnerliga vidunder som kallas opera. För många en så främmande företeelse; på en gång lockande och motbjudande. I sitt kammardrama låter Pars ett yngre alter ego gå i närkamp med denna farliga och frestande best.
Teaterchefen Linus Fellbom sätter magiskt ljus på Folkoperans foajé där den unga Aisha (Nina Rashid) hemsöks av en uppslukande stämma (Alexandra Büchel). En djinn? En ande vars förödande kraft fick Aishas försvunna far att försaka sin fiol för narkotika?
Hemma i Barkarby, med myter och minnen från den persiska diasporan, finns ingen opera. Men Aishas stora känslor tarvar häftiga toner, till och med ännu högre än Mariah Careys. Sådana som koloratursopranen Alexandra Büchel får ur sig. Fast allra först lägger hon upp ett death growl som övergår i kulning och läskiga skratt.
Och ja, vi får Nattens drottning. Obligatorisk i all opera för nybörjare. För det är ju sopranerna – larger than life – som envisas med att definiera operakonsten.
Med bara piano (Maria Rostotsky) och fiol (Lovisa Ehrenkrona) skapas riktig operamagi, inte minst tack vare Alexandra Büchels mäktiga andeväsen. Det blir så hänförande när hon frambesvärjer sig i den polske filmkompositören Kilars vackra vokalis. Spelet mellan henne och Nina Rashids intensiva Barkarbytjej är både vackert och rörande.
Till slut, som i all romantisk opera, kommer en förlösning. Aisha kan sätta toner på sitt faderstrauma, förlåta och gå vidare. Ingen sopran har behövt dö. Men Bahar Pars fråga väntar fortfarande på ett svar.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Camilla Lundberg.
