– Jag föddes med silversked, inte tu tal om den saken. Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag växte upp med min mamma. Pappa arbetade utomlands för Atlas Copco, framför allt i England och i Afrika. Han lärde mig vikten av att lyssna för att lära. Inte bara tänka på sig själv.
Peter ”Poker” Wallenberg har glasögonen uppskjutna i pannan och djup röst. Han bär skjorta och tröja under kavajen, ingen slips.
När familjen Wallenberg 1917 grundade den första och alltjämt största av sina 16 stiftelser – Knut och Alice Wallenbergs stiftelse – skapades på samma gång en berättelse om ansvar, om samarbetet mellan industrin, det vill säga familjen, och Sverige. Den berättelsen är fortfarande levande.
I Sverige ges filantropiskt stöd antingen genom stiftelser eller privata donationer. Hur mycket pengar det handlar om har vi ”i dagsläget ingen susning om”, som Stefan Einarsson, forskare i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm, uttrycker det. I sin senaste kartläggning, publicerad 2019, uppskattar han att svenska stiftelser bidrar med cirka 10 miljarder kronor till allmännyttiga syften. Men länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för stiftelser, för ingen statistik. Inte heller SCB vet, eller akademikerna.
Filantropi – donationer till allmännyttiga ändamål – är en sektor som i Sverige inte har samma starka ställning som i många andra länder, trots att den fördelar mångmiljardbelopp. Att begreppet har fått en negativ klang blir inte minst tydligt när de kapitalstarka själva talar om vad de vill göra med sina pengar.
– Nej, jag skulle inte kalla det vi ägnar oss åt för filantropi, säger Peter ”Poker” Wallenberg. Filantropi låter i mina öron mer som att sätta plåster på ett blödande sår, utan att man egentligen botar det. Vi är långsiktiga, vi arbetar strategiskt för att bidra till ny kunskap.
Men kanske är det mest en fråga om ordval. Också ”strategisk” är ett buzz word som återkommer flitigt i samband med filantropi.
Wallenbergstiftelserna delar årligen ut omkring 2,9 miljarder kronor, framför allt till vetenskaplig grundforskning. Sedan starten har det blivit 47 miljarder. Peter ”Poker” Wallenberg är högst ansvarig och säger att han tycker att han har familjens roligaste uppdrag.
Man kan fråga sig varför det i Sverige varit självklart att stora privata belopp kan skänkas till vetenskaplig forskning, samtidigt som privat stöd till kultur uppfattas som kontroversiellt.
Främst har det historiska skäl. När lagstiftningen om allmännyttiga stiftelser antogs 1929 ingick forskning bland de ändamål som medgav skattebefrielse.
En annan förklaring handlar om den svenska samhällsmodellen. Ibland har privat finansiering setts som ett misslyckande för det allmänna, ibland bara som något suspekt, som en följd av dolda intentioner. Först 2014 accepterades också kulturområdet som ändamål för allmännyttiga stiftelser.
Men debatten har pågått i decennier. De politiska trenderna har kommit och gått, men kärnfrågorna är desamma: hur säkras oberoende, hur garanteras långsiktighet och vilka möjligheter och risker kan privat kapital föra med sig?
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) har fått kritik för sina uttalanden om kultursektorns inställning till pengar. Det har beskrivits som att hon har hamnat i krig med Filmsverige, och som att hon hellre pratar om kulturens pengar än om dess innehåll.
I juni tillsatte regeringen en utredning som ska analysera hur den icke-offentliga finansieringen av kulturen kan öka.
Inget av det där är nytt, menar Sture Carlsson, mångårig kulturchef på tunga musik- och teaterinstitutioner i Stockholm och Göteborg. Attityden är det däremot. Han minns hur det gick till när PG Gyllenhammar bestämde att Volvo skulle finansiera 20 platser i Göteborgs symfoniorkester:
– För Gyllenhammar, som var inspirerad av hur amerikanerna gjorde, handlade det inte om att sälja fler bilar, utan om att vara med och skapa en stad som kunde locka kvalificerad personal.
Gyllenhammar var livrädd för att bli anklagad för att lägga sig i den konstnärliga verksamheten och blev, enligt Sture Carlsson, förbannad när Skatteverket ansåg att Volvos kunder skulle förmånsbeskattas för de fribiljetter de fått.
I dag hör Sture Carlsson få tala om kultur på samma sätt.
– Näringslivstoppen är inte lika intresserad som den varit. Det känns som om högkultur har blivit subkultur. Förr var Göteborgssymfonikerna ett slags maskotar för staden. Nu verkar de i skymundan, trots att publiken är större än någonsin. Och det är klart att ingen vill skänka pengar till något som inte märks.
Han tycker att det är märkligt att det dröjde innan ombyggnaden av Kungliga Operan, som beräknas kosta 3,5 miljarder kronor, fick privata donationer. Där har Marcus och Amalia Wallenbergs stiftelse, Erling Perssons stiftelse och Antonia Ax:son Johnson med familj gått in med 100 miljoner vardera.
– Men det hördes ingen fanfar från dem om opera som konstart, eller om värdet av att ha en opera i världsklass i Stockholm, säger Sture Carlsson.
Samtidigt pågår en enorm förmögenhetsansamling i Sverige. I dag finns 45 dollarmiljardärer som placerar oss i global toppklass i grenen miljardärer per capita. Många av dem som har skapat, inte ärvt, sin förmögenhet letar efter sätt att ge tillbaka till samhället – de vet bara inte alltid hur.
En som vet hur man gör är Svante Bergström. Han blev rik genom kapitalförvaltning och har länge skänkt mångmiljonbelopp företrädesvis till teatern. På nära håll har han sett hur stor skillnad också mindre summor kan göra.
– Men de politiska signalerna har historiskt varit katastrofala. Att kultursponsring fortfarande inte är avdragsgillt känns omodernt, det gör det omöjligt för näringslivet att ta ansvar trots att jag tror att medborgarna skulle uppskatta det.
Hans eget engagemang härrör ur ett livslångt intresse som började på Vår teater, men han medger att han har dålig koll på andra filantroper.
– Fram till för bara några år sedan var det kutym att gå under radarn, inte skryta om vad man gör.
Ja, det kan vara svårt att tala om stora pengar. Flertalet filantroper – eller hur man nu väljer att benämna dem – vill fortfarande inte synas. Vissa menar även att pengarna inte bör vara avdragsgilla.
– Vadå filantropi? säger en irriterat, och fortsätter:
– Om man får avdrag betyder det att man vältrar över en del av beloppet på skattebetalarna. Det innebär en odemokratisk maktförskjutning. Inget fel att ge privata pengar till kultur – tvärtom. Men man kan göra det utan avdrag.
– Det retar mig att de här personerna ses som hjältar. Vadå ”betala tillbaka”? Så mycket som Sverige – och skattebetalarna – har gett till dem, säger en annan.
Men just möjligheten till skatteavdrag är sällan en drivkraft, enligt Johan Wennström och Inger Stern vid Brakeley Nordic, ett konsultbolag som ger råd till icke-vinstdrivande organisationer som vill förbättra sitt arbete gentemot privata finansiärer.
– Incitamenten varierar enormt. En del vill bidra inom områden där de har egen erfarenhet – som forskning inom cancer. Andra drivs av personliga intressen eller vill bidra till att lösa samhällsproblem, säger Johan Wennström.
Ingen jag talar med hymlar om riskerna med privata pengar inom kulturen.
– För det första är kapitalet fullständigt trolöst. Opålitligt, säger en filantrop som själv stått bakom en rad större initiativ.
Det finns en risk att man får en verksamhet på givarnas villkor, eller att donatorer plötsligt blir oroliga att förknippas med kontroversiella satsningar – och vissa kulturaktörer vill heller inte kopplas ihop med vissa givare eller branscher.
”Armlängds avstånd” är ett ömsesidigt mått.
Kultursektorn går redan på fälgarna.
Mindre kulturaktörer har ofta små resurser för att jaga privata medel, förklarar Inger Stern på Brakeley Nordic. Hon jämför med utvecklingen inom universitetsvärlden:
– På Linköpings universitet, där jag tidigare var fundraising-ansvarig, var 40 miljoner kronor om året ett jättebelopp för 20 år sedan. Nu är man uppe i en miljard, och har flera enskilda donationer i 100-miljonersklassen. Det är belopp vi aldrig kunde drömma om.
Kulturområdet är bara i början av en sådan process, men det kräver kunskap om det ska bli rätt.
På Konsthögskolan i Stockholm sjösattes i maj Mejans mecenater, en ideell förening med syfte att knyta upp plånböcker och lojalitet. Hur många som nappat på medlemskap (15 000 kronor per år, eller en halv miljon för en livstid) vill ordförande Emma Ohlson dock inte berätta. Att behoven finns, det vet man däremot.
Teaterfilantropen Svante Bergström befarar att staten, i en ekonomiskt pressad tid, passar på att skära i stödet om donationerna ökar.
– Kultursektorn går redan på fälgarna. Räknas bidragen inte upp kan man nog behöva lägga ned var tionde teater.
Han hoppas ändå att fler filantroper ger sig in i kulturen.
På Blasieholmen är Peter ”Poker” Wallenberg inne på något liknande:
– Glöm inte att Sverige är ett litet land. Politiken, näringslivet, finansiärerna, akademin – vi måste samarbeta.
Han har familjetraditionen som bokstavlig fond; bakom honom hänger ett porträtt av Alice Wallenberg.
– Jag tror att vi är många som är stolta över hur vi har byggt det här landet, och är villiga att betala den skatt som behövs. Vi har ett system man kan lita på. Om det alltid är effektivt är en annan fråga.
Och han säger:
– Sverige är ett land med starka socialdemokratiska rötter, and I have no problem with that.
Samtliga jag talar med är positiva till ökat privat engagemang för kulturen men lovprisar, likt Peter ”Poker” Wallenberg, den svenska modellen och framhåller att andra länder ser med avundsjuka på den. De anser att staten bör stå för lejonparten av finansieringen. Ingen vill se ett paradigmskifte.
Många uttrycker i stället oro över att den ekonomiska och politiska makten fjärmas från kulturen. Och det särskilt i tider av oro och krig där det talas om civilförsvar och om vikten av gemensamma berättelser för att skapa ett starkt civilsamhälle.
Utredningen om hur icke-offentlig finansiering ska lockas till kulturen ska vara klar i maj 2026.
Läs mer:
Vanligt med privat finansiering inom kultursektorn
Kungliga Operan får påbyggnad – efter 300 miljoner i privata donationer
Nu har jakten på privata pengar till kulturen satt fart
