Bilderbok
Lisen Adbåge och Emma AdBåge
”Äppelkänslan”
Rabén & Sjögren
Det är lätt att dröja kvar vid något som inte blev som man tänkt sig. Något blev fel, man förstår inte riktigt hur det gick till, och det skaver.
Det är i ett sådant efteråt som Lisen och Emma Adbåges ”Äppelkänslan” utspelar sig. Ett barn minns tillbaka till igår, när hen tillsammans med sin förälder spelade spel och fikade. Det är ett knippe äpplen som utlöser minnet, äpplen som köptes till igår, men som aldrig åts upp. En Madeleinekaka, om så bara tillbaka till gårdagen, och till en outtalad känsla av vemod, tomhet … sorg? Kanske för att äpplena var den vuxnas favorit. Känslan av att någon gjort uppoffringar för en. Men framför allt minns barnet sin ilska när det mysiga abrupt skulle ta slut. Vad var det egentligen som hände?
Som i många andra böcker där systrarna Adbåge står som avsändare – tillsammans eller var för sig – briljerar de i de stora små frågorna. Precis som i Emma AdBåges ”Slottet” (2019) och ”Såret” (2022), Lisen Adbåges ”Dom som bestämmer” (2018) och deras gemensamma ”Folk – främlingar och vänner, nån du kanske känner” (2019), för att nämna ett fåtal, skildrar de här skarpsynt ett barns erfarenheter – som kanske drabbar det för första gången – som det inte riktigt finns ord för. För ingen kan förbereda en för livets alla gråskalor, plötsligt står man bara mitt i en.
Emma AdBåges böljande, färgstarka illustrationer är underbart naivistiska och fångar barnfamiljens nästintill omistliga attiraljer. En kaffefläck blir både något tryggt och en öppning för grubbleri över det man inte kan kontrollera eller greppa. Lisen Adbåges text är lakonisk och tonsäker, där det eftertänksamma barnet minns: ”Vad roligt det var tills du sa att det var hopp i säng och en dag imorgon också. Kommer du ihåg vad arg jag blev då?”
Det heter att barn är randiga i sin sorg, och uppenbarligen är det så med många andra känslor också. Det framgår mellan raderna och i detaljerna hos Lisen och Emma Adbåge, och i insikten om att barn behöver bearbeta sina upplevelser på sitt eget sätt. För vem vill att en mysig stund ska övergå i bråk? Men här behöver ingen vuxen – varken barnboksfigur eller författare – pådyvla barnet några sanningar om att säga förlåt och göra rätt. Barnet kommer fram till det själv, utan att några ord om saken egentligen behöver yppas. För sådant är ju livet också; övergående, ständigt, utan att man egentligen behöver göra så mycket.
Att vara människa kan vara vemod över oätna äpplen, men det kan också vara att krama sin förälder i vissheten om att dennes kärlek är villkorslös. Oavsett vem som vinner i Fia.
Läs mer av Emma Holm och mer om barnböcker
