Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Jimmie Åkesson är på konferens i den heliga staden med omplåstrad panna.

Enligt tidiga rapporter orsakades skadan av en halkolycka, men Åkesson rättade snart till uppgiften: såret var resultatet av något långt mer spännande, nämligen en mardröm som blivit alltför verklig. Han blev jagad och sökte skydd i ett buskage, men där fanns ingen växt att krascha in i, utan ett sängbord.

Senare har Åkesson adderat detaljer som ger drömmen en air av SD:s valfilm anno 2010, där en äldre kvinna jagas av niqabklädda kvinnor fram till statskassan, men i Åkessons dröm är stalkern en aggressiv islamist med ett ont öga för svenskar. I det blodiga uppvaket gick en spegel i kras, vilket Åkesson berättar med ett oengagemang slående för en man som tidigare publikt visat upp sin vidskeplighet.

Åkesson har en historia av livliga drömmar: för flera år sedan blev han ”fullständigt knäpp”, fick för sig att han irrade omkring i ett villakvarter och jagade sin katt (tvi tvi tvi).

Att bli jagad är ett tidlöst drömmotiv som Freud, föga förvånande, tolkade som symtom på ångest (SD-ledaren bedyrar dock att han mår bra). Hur det än ligger till känns det helt rätt att bjudas in i en toppolitikers undermedvetna på det här sättet, ett naturligt steg i den ökande personfixeringen i politiken. Och roligare – jag är mycket mer intresserad av vad Ulf Kristersson och Parisa Liljestrand drömmer om nätterna än deras respektive träningseskapader dagtid.

Share.
Exit mobile version