Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns två nyckelscener i operasångerskan Elin Rombos sommarprat som, okommenterat, har en sak gemensamt: hon är barfota.
Under en romantisk kväll i tonåren då hon i en förälskelsedimma glömt (?) sina skor inne på en fest, frågade hon sin nya vän om hon inte kunde få gå ovanpå hans fötter i stället.
En riskfylld men, visade det sig, lyckad raggningsteknik.
Flera år senare finner sig slarvern Elin Rombo, hovsångerska numera, utan skor igen. Under en utdragen repetition hade hon sparkat av sig dem – diskret, trodde hon, men självaste kungen hade sett det hela (vilket han senare vänligt påtalade).
Det ena barfotatillfället ledde till det andra, kan man säga. Killen vars sneakers hon fick stå på den där kvällen blev hennes första, riktiga pojkvän och han, som flytt Balkankriget, öppnade den stora världen för henne. Här berättar Rombo med inlevelse om vanmakten som hon och pojkvännen kände efter ett förödande utvisningsbesked, men också om hur relationen sedermera ledde till en sångutbildning i Kanada.
Elin Rombo återkommer till en särskild egenskap – sin smidighet – som hon säger sig ha plockat fram i överlevnadssyfte genom livet: när hon som trettonårig klarinettist tog sig in i vuxenorkestern och inte rättade dirigenten som presenterade henne som fel person. Eller när hon genomförde ett sångprov för den skräckinjagande stjärndirigenten Riccardo Muti och castingagenten hade förväxlat henne med en som faktiskt kunde stycket. ”See you in Chicago”, blev Mutis slutord som bjöd in henne att uppträda i Brahms rekviem.
Rombos diagnos av sitt beteende är modebegreppet people pleasing, men som lyssnare framstår ”smidigheten” mer som en omskrivning för något annat: en sällsynt övertygelse eller självsäkerhet. Om den får vi inte veta mycket mer än att Rombo redan som barn kände sig ämnad för något stort.
Stundtals blir det lite trångt mellan flosklerna om konstens storhet, men programmet är ett fint kärleksbrev till, och försvarstal för, operan som konstform. Dessutom med genomgående vackra, klassiska musikval.
Läs fler Sommarkommentarer:
Linus Larsson: Martin Petersons berättelse om censuren av Platon är svindlande
Samuel Levander: Andreas T Olsson bjuder in till ”melankomisk” matiné
